[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/historia_cys3.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]
[title1]
VID
INVIGNINGEN
AF
NYA UNIVERSITETSHUSET
I
UPSALA
DEN 17 MAJ 1887.
UPSALA 1888
AKADEMISKA BOKTRYCKERIET
EDV. BERLING.
Tal
Af
Rektor.
[/title1]
Den innevarande dagen är en stor högtidsdag för Upsala Universitet. Fullbordandet af ett verk, som fordrat stora uppoffringar och bör gifva rik båtnad, är väl värdt att firas. Men festens betydelse ökas, och stämningen blifver högre genom det deltagande, som i dessa dagar visats Universitetet. H. Maj:t Konungen har behagat att åtföljd af H. K. H. Kronprinsen öfvervara denna fest. Vi minnas väl den dag, då H. Maj:t Konungen lade grundstenen till denna byggnad och talade ord, som vi icke förgätit, och som väl voro egnade att blifva en lösen för den verksamhet, som här skall utöfvas. H. Maj:t Konungen har med varmt deltagande följt byggnadsarbetets fortgång och sätter i dag kronan på verket genom sin höga närvaro vid denna fest.
Jag har att framföra Universitetets helsning till Eder alla, som mottagit dess inbjudning och här infunnit Eder för att med dess lärare och lärjungar fira den betydelsefulla dagen. Jag har ock att betyga Universitetets glädje öfver det stora deltagande, som det från många håll inom vårt land har fått mottaga, och hvarpå många bevis under detta byggnadsarbetes fortgång blifvit oss lemnade. Jag vet, att det af gammalt finnes en djup förbindelse mellan det Svenska folket och dess högsta läroanstalter, dess Universitet. Jag vet en grund till denna förbindelse, som ligger djupt i mångas hjertan, och den är kärleken till den ynglingaskara, som ifrån många olika delar af vårt land lemnats till Universitetets fostrande vård. Men det är icke blott detta förhållande, som åstadkommer förbindelsen, hvilken helt visst är starkare än förbindelsen mellan folket och något annat slag af läroverk, utan det är ock den högre uppgift, som är för Universitetet egen, och som kan betecknas dermed, att Universitetet är ett vetenskapligt läroverk. Det har att egna sig och sin verksamhet åt den vetenskapliga forskningen, och det har att meddela den vetenskapliga forskningens frukter åt sin uppväxande ungdom, hvilken i sin stad och på den plats, der han blifver stäld i ledet af alla fosterlandets söner, skall bidraga att dana fosterlandets framtid. Det fordras af den akademiske läraren, att han icke blott skall vara lärare och åt ungdomen meddela hvad han kunnat inhemta af sin vetenskap, utan äfven att han sjelf skall vara en vetenskaplig forskare, och om det ock icke alltid är en billig fordran, utan ofta till och med raka motsatsen, så begär man dock med rätt eller utan rätt, att han skall i vetenskapliga skrifter framlägga frukterna af sin egen vetenskapliga verksamhet. Men äfven på de unga ställes en motsvarande fordran. Äfven dessa unga skola vid Universitetet lefva ett vetenskapligt lif, det är en oeftergiflig fordran. Denna får ställas mycket olika på den ene och den andre. Men den, som arbetar efter måttet af sina krafter och sin förmåga, han skall utan tvifvel, när han lefver vid Universitetet, också få känna en fläkt af vetenskapligt lif inom sig och erfara den upplyftelse i hjertat, icke blott den upplysning i förståndet, som detta har med sig. Det är denna vetenskapliga anda, som utgör det utmärkande för Universitetet, den vetenskapliga anda, som ligger i meddelandet mellan de gamla och de unga inom det vetenskapliga lifvets område.
Om jag nu för att angifva hvad jag tänker om Universitetets betydelse för folket, skulle säga, hvad jag anser vara det egentligen karakteristiska för alla vetenskaper, så vet jag ingenting annat än det, att all vetenskap vill fatta det väsentliga, urskilja det och fasthålla det för sig, och från det ljus, som det väsentliga gifver, förklara även det oväsentliga. Och det väsentliga, det är det inre, det hör till det inre lifvet, ty i det yttre söker man det fåfängt. Der finnes det icke och der kan det icke upptäckas. Och om jag vill se, hvad historien har att lära oss, hvad hon särskildt har att lära oss med afseende på den vetenskapliga bildningen, i hvilkens tjenst Universitetet har att arbeta, så får jag gå tillbaka till den tid, då det framträdde i sin enklaste form. Jag kommer då till det land, som är den Europeiska konstens och den Europeiska vetenskapens moderland, till den gamla tidens Grekland, och jag söker der hvad jag vill finna.
För Greken var den menskliga bildningen nästan medfödd. Det finnes väl icke något folk med så utpräglade anlag för mensklig bildning som det Grekiska. Der gestaltade sig ock den menskliga konsten och den menskliga vetenskapen likasom af sig sjelfva i rent menskliga former, och det är det utmärkande för denna bildning, att hon å ena sidan höjde sig till uppfattning och framställning af det rent menskliga och å andra sidan hade så svårt att höja sig öfver det menskliga. Men det lyckades dock för de högst stående bland den Grekiska bildningens män att komma utöfver den ståndpunkt, på hvilken de bildade i Grekland i det hela befunno sig. Bland dem, som i detta afseende stå högst, är den tänkare, hvilkens namn är nästan mera kändt än någon annans, jag menar Plato. Den störste bland Greklands tänkare såg han djupt in i menniskan och fann inom henne en verld, som han kallade en verld af ideer. Och hans idélära har sedermera gått från den ena tiden till den andra ofta ofullkomligt fattad och endast i ringa mon förstådd, men likväl alltid verksam, alltid upplyftande, alltid förädlande. Men det är dock icke hos honom, som man har att söka begynnelsen och förebilden till den vetenskapliga verksamheten, sådan som denna består i ett meddelande från de äldre till de yngre, utan det är hans store föregångare och mästare Sokrates, som i detta afseende står främst och står högst. Han är ock den, som först riktade uppmärksamheten på det inre med den styrka, att det inre lifvet för honom. trädde fram i renhet och klarhet och sjelfständighet, så att det icke blandade sig tillsammans med det yttre, utan stod fast för hans forskareblick. Han vände sig till ungdomen i Aten, och han var i likhet med mången annan en vishetens lärare under det lysande femte århundradet f. Kr. Under detta århundrade, det mest lysande i Greklands historia, var det icke någon brist på vishetslärare i Aten, men hvar och en, som kom i beröring med Sokrates, märkte, att det var en stor skilnad mellan honom och de andre. De andre kunde väl verka för tankefrihet, men att visa något, som var rätt och icke kunde tänkas annorlunda än på ett bestämdt sätt, det låg icke i deras magt. Det var hans magt, hans, om hvilken den Delfiske Apollo förklarade, att han var den visaste man.
Det är det Grekiska folkets ära inom det vetenskapliga arbetsfältet, att det först bland alla afgjordt och fast fattat det inre hos menniskan; den inre verlden såsom något för sig varande, hvilket för sig kan fattas och är den enda egentliga verkligheten. Och i samband med denna lära om det inre i menniskans väsende såsom det väsentligen verkliga står ock hos det Grekiska folkets största tänkare den öfvertygelsen, att det finnes något i och för sig rätt, som är lika orubbligt som det vetenskapligt bevisade. Detta är det arf, som det Grekiska folket lemnat åt efterföljande tider, och som alltjemnt verkat väckande, lifvande och stärkande, så snart det trädt fram.
Det finnes dock en annan lära än den Grekiska, i hvilken den inre verlden framhålles på ett sätt, som än djupare griper in i menniskans lif, och som säkrare lyfter henne upp än denna Grekiska idélära och denna Grekiska dygdelära kunna göra. Det fans en brist, som häftade vid den Grekiska idéläran, bristen på djup och säker insigt i sjelfva menskligheten och full uppskattning af sjelfva menniskovärdet. Så är det med den menskliga kunskapen, att hans föremål, när de betraktas nedifrån, icke visa, hvad de till sitt verkliga väsen äro, och att man icke ens, när man ställer sig i jemnbredd med dem, rätt kan betrakta dem. De måste ses uppifrån, och så är det med hela menskligheten, och den lära, som har lärt menniskorna att se sig sjelfva och andra och menskligheten i det hela uppifrån, det är Kristi lära och ingen annan. Kristendomen har lärt menniskorna, att det icke är idéer, icke begrepp, icke naturkrafter utan menniskan sjelf, som har det oinskränkta värdet och betydelsen af att vara något i och för sig sjelf, som icke behöfver sättas i förbindelse med något annat för att få sant värde.
Denna kristna lära har likväl under långa tider varit mer eller mindre bunden vid yttre föreställningar, från hvilka hon behöft frigöras. Det är ock en gifven lag i den menskliga utvecklingens historia, att det högre, när det först framträder, icke kan fattas i sin fullständighet af någon annan än den, som haft magt att få syn på det, som haft magt att visa andra menniskor, hvar det fans, och möjligen af en eller annan, som varit så begåfvad att han kunnat mera omedelbart lära känna hvad som låg i det nya och högre. Och från denna regel har icke ens den kristna läran gjort något undantag. Det har fordrats lång tid, innan man har kommit så långt, att man kunnat fasthålla och urskilja det inre och väsentliga i denna kristna lära i mera vetenskaplig form. Derför se vi ock, att det är först sent inom den kristna bildningshistorien, som medvetandet om det inre såsom en bestämd magt inom den menskliga kulturen i det hela och särskildt inom det vetenskapliga området framträder. Ett sådant framträdande finna vi i den Lutherska reformationen; ty om Luther säger, att det är tron, som gör menniskan salig, och tron allena, så är detta ett uttalande deraf, att det väsentliga ligger i sjelfva det inre; ty tron är menniskans inre lif. Sedermera finnes det visserligen inom den vetenskapliga verksamheten och utbildningen i den nya tiden än ett än ett annat, som ser ut, såsom innebure det ett verkligt genombrott i detta afseende, men den, som verkligen har gjort ett sådant, det är den store tänkaren Immanuel Kant. Det område inom hvilket han gör genombrottet, må väl i viss mon vara det teoretiska, men väsentligen är det dock inom det praktiska området, i sin sedelära, som han gjort det. Grundtankarne i hans sedelära finnas angifna i hans »Grundläggning till sedernas metafysik», en skrift så ren och så hög, att hon inom den moderna sedelärans litteratur icke har någon like. Hon är ock så enkel och klar, att hon är tillgänglig för hvar och en, som vill egna henne ett verkligt djupt begrundande. Hennes hufvudtankar äro mycket enkla: först att inför en god vilja det alltid gifves något, som oberoende af all böjelse är oeftergiflig pligt — det kan hvarje menniska förstå, om hon har andlig erfarenhet —, vidare att en sådan handling fordrar en ovilkorligt bjudande lag — det är ock en enkel sak — och slutligen att denna ovillkorligt bjudande lag är menniskans egen vilja, såvida som denna tänkes såsom lag för sina egna handlingar — hvilket icke heller är svårt att förstå — samt att det orsaksförhållande, som ligger i den fria viljans sjelfbestämningsmagt, icke hör till den yttre och sinliga verlden, utan till den inre och osinliga — äfven det kan ju en hvar fatta.
Härmed har jag nu angifvit de grundtankar, genom hvilka en stor vändning inträdde i den menskliga bildningens vetenskapliga utveckling. Man må med den jemföra hvad det, som eljest kallas det adertonde århundradets filosofi, har att bjuda, och man skall lätt finna, att här var fråga om ingenting mer eller mindre än att i filosofien och dermed inom den bildade verlden i det hela genomföra en sedlig reformation. Men så är det oftast med den menskliga uppfattningen, att man under en tid låter det stora ligga mer eller mindre obemärkt och deremot låter det lilla, som har en högre grad af yttre liflighet, draga uppmärksamheten till sig. Och jag känner icke i detta afseende något mera slående exempel än när det talas om det adertonde århundradets filosofi. Till det adertonde århundradet hörde med afseende på filosofisk verksamhet tvänne af Tysklands tänkare, Leibniz och Kant. Leibniz’ skriftställareverksamhet faller, hvad hans filosofiska skrifter beträffar, nästan hel och hållen inom det adertonde århundradets två första årtionden, Kants mest betydande inom dess två sista. Mellan dem ligger nu det, som förnämligast kallas det adertonde århundradets filosofi, men det är dock dessa tvänne, den ene vid början, den andre vid slutet af århundradet, som äro dc stora tänkare, hvilka på mensklighetens utveckling i det hela utöfvat ett bestämmande inflytande.
Det inre är visserligen ett högt föremål för den vetenskapliga forskningen, men denna riktar sig äfven på det yttre, som ju är menniskans omgifning, och hon har ett icke mindre arbete att inom det området utföra. Man skulle kunna vara frestad att tro, att de, som haft det skarpaste ögat för det inre, dragit sig mest tillbaka från det yttre, men så förhåller det sig dock icke inom det vetenskapliga området. Plato satte matematiken i närmaste förbindelse med filosofien och trodde icke på möjligheten af filosofi utan matematik. Cartesius och Leibniz egnade sig äfven åt matematiska och fysiska studier, och Kant har icke blott vunnit rykte och ära inom det filosofiska området; hans intresse för fysisk geografi och för etnografi är välbekant, och hans hypotes rörande vårt planetsystems uppkomst och gestaltning hör till glanspunkterna inom naturvetenskapernas historia. Detta visar, att det icke finnes någon sådan ensidighet såsom utmärkande drag för dem, som i synnerhet sysselsätta sig med det inre lifvet. Men visserligen är det en stor olikhet mellan riktningen på det inre området och på det yttre, och på dessa olika områden mötas ofta motsatta riktningar. Man kan på hvilket område som helst skilja mellan två olika tänkesätt, af hvilka det ena söker sin väg från det ena förhållandet till det andra utan att finna något fäste, derför att det icke höjer sig öfver det ändliga, det andra åter just vill komma till förklaringen af det ändliga och relativa genom att söka det väsentliga och inre. Det förra vill jag kalla det sväfvande tänkesättet, det andra åter det stadgade och fasta. Åt dessa båda tänkesätt eller ideriktningar kunna vi gifva särskilda symboliska uttryck. Det berättas om den store mekanikern Archimedes, att han sade: »Gif mig en fast punkt att stå på, och jag skall sätta hela jorden i rörelse». Det är det hypotetiska sättet att gå till väga. Det är der en hypotes, som icke blef honom gifven, och derför satte han icke jorden i rörelse. Det andra tänkesättet har ock sitt symboliska uttryck och detta är »segren, som öfvervinner verlden, är vår tro». Här finnes icke någon begäran om något, som icke är gifvet, här finnes den fasta öfvertygelsen derom, att den magt, genom hvilken menniskan kan beherska verlden, är gifven inom henne sjelf i hennes eget inre. Dessa tvänne olika former af tänkesätt, dessa tvänne olika riktningar i det menskliga tenkandet följas alltjemnt åt och den ena gifver sig icke under den andra.
Den, som följer den ena af de båda riktningarne, kan visserligen komma så långt, att han finner, att det i den menskliga verlden, den yttre och den inre, gifves en mångfald af verksamma krafter, som kunna till en viss grad bestämmas och ledas, och som kunna ordnas i ett sammanhang och till en samverkan, hvarigenom en stor magt kommer till stånd, men sjelfva den väsentliga magten, den, som skulle gifva en fast och bestämd riktning åt det hela, den fordrar en hållpunkt, som icke är gifven och som icke blifver gifven åt den, som fortgår i detta tänkesätts riktning. Han må väl känna ett djupt behof af en sådan fast punkt att stödja sig på i verlden, och kan äfven komma dertill, att han beder om en sådan, men han beder och får icke, ty han beder illa. Men den åter, som vänder sig till det inre och på rätt sätt vänder sig till det inre, han har icke allenast den för tanken frigörande magten, som ligger i uppfattningen af enheten och ordningen och sammanhanget inom vissa gränser, utan han träffar ock med sin tanke det rätta, som icke är några vilkor underkastadt, utan gäller i och för sig sjelft och har magt genom sig sjelft. Det gifves ett tänkande som är fritt. Jag menar med det fria tänkandet icke det, som anser sig kunna godtyckligt antaga, hvad det som ur en eller annan synpunkt befinnes för det ena eller det andra ändamålet lämpligt eller lockande; jag menar det tänkande, som känner tänkandets lag, som vet, att tankelagen är ordning, och att det utan ordning icke gifves något tänkande, utan endast tanklöshet. Men då jag inskränker tänkandets egenskap till friheten, menar jag dermed, att detta tänkande skiljer sig från hvad som är lägre än tänkandet nemligen det af tänkandets lagar icke strängt bundna föreställningssättet, och som sedan lätt kan få enbenägenhet att allt mer frigöra sig från detta lägre, att stöta det ifrån sig och undandraga sig den svåra upp giften att begripa och förklara detta gifna föreställningssätt. Det finnes hos tänkandet en frihet, som väl kan vara magt och innebära en verklig ordning, men som ock kan urarta till ett sjelfsvåld och en förnekelse af det, som visst icke borde förnekas, men som kräfver och behöfver en förklaring. Detta fria tänkande behöfver en upprättelse, det behöfver öfvergå till att blifva ett rätt tänkande, ett sådant tänkande, genom hvilket menniskan finner det rätta och väsentliga och det, som hon icke kan umbära för att komma till ett inre och andligt lif. En sådan fortgång vinnes utan tvifvel icke blott genom vetenskaplig forskning; detta tänkande måste hafva något, på hvilket det riktar sitt öga, och på hvilket det har att se, och genom hvars betraktande det finner det, som behöfves för menniskans inre lif till näring. Den, som i sin tanke fattat detta, han kan sedan tänka rätt. Han tänker rätt derigenom, att han riktar sin tanke på det, som är tankens rätta föremål, och att han sjelf har rätt i sitt tänkande.
Det är Universitetets uppgift att handleda den studerande ungdomen i vetenskaplig bildning, och det är en välkänd sak, att ungdomen äfven på ett tidigare stadium, och i synnerhet om han är något mer eldig, ofta med förkärlek omfattar vetenskaper. Den, som har sett den entusiasm, den kärlek, med hvilken mången yngling omfattar vetenskapen och vetenskapens studium, han har utan tvifvel stått slagen med häpnad öfver en sådan företeelse. Om han sjelf pröfvat vetenskapens vägar och tänker efter, huru mycket det hos denne yngling kan vara, som finnes medvetet af vetenskapens innehåll i vetenskapens fora, då måste han inse, att det icke kan vara mer än högst litet, och likväl är intresset för vetenskap och vetenskaplig forskning hos det unga sinnet så starkt, att det drifver till de kraftigaste ansträngningar och icke afskräckes af utsigten till de svåraste försakelser. Sådan är denna kärlek, och om man frågar, hvadan han kommer och hvad det är, som vetenskapen har så lockande för den unges sinne, så svarar jag, att ungdomen är frigörelsens tid, den goda frigörelsens, genom hvilken den egentliga menniskan höjer sig ur de yttre band, i hvilka hon varit inhöljd, och ställer sig fram såsom en sjelfständig person med eget medvetande och eget ansvar. Och i vetenskapen ligger äfven en sådan frigörelse.
All egentlig och sann vetenskaplig verksamhet är nemligen en menniskans frigörelse, och derför är hon så tilltalande för den menniska, som befinner sig i detta stadium. Derför behåller hon ock denna lockande och oemotståndliga magt för en menniska, som alltjemt under hela sitt lif känner, att hon fortgår i frigörelse och har behof af en sådan. Det är utvecklingen af menskligt medvetande, hvilken tillika är utbildningen af det inre lifvets magt hos menniskan, som framträder i verksamhet. Och om man å andra sidan ser på vetenskapsmannens förkärlek för ungdomen, så är denna icke mindre. Huru mången har icke vid sina vetenskapliga sträfvanden och vid sitt hopp om framtid för hvad han såsom vetenskapsman tänkt och funnit i likhet med den Atenske vise, om hvilken vi förut talat, stält sitt tal till ungdomen och sökt lära honom att tänka rätt, och huru mången har icke i sitt hopp på ungdomen varit lycklig nog att finna ett förverkligande af hvad han väntat! Denna förkärlek, som vetenskapsmannen så ofta hyser för de unge, har sin grund deri, att der frigörelsearbetet pågår, der finnes det hopp om en rik utveckling till det nya, som kan vara att vänta inom vetenskapens verld och inom den menskliga verlden i det hela.
Vi stå nu här inom en byggnad, som är egnad åt det vetenskapliga arbetet, vi stå i invigningens ögonblick med hopp om en framtida rik utveckling. Vi, som äro gamla, vända oss till Universitetets unga lärjungar med den uppmaningen att djupt fästa denna stund i edra sinnen och att bevara dess minne till eder sena ålderdom. Vi vänta af Eder, att I gören Eder tillgängliga för den vetenskapliga forskningens med delande, vi vänta af Eder, att I viljen under den tid I tillhören Universitetet lefva med oss ett vetenskapligt lif, mer eller mindre rikt, det må vara, men likväl ett vetenskapligt lif i gemensamhet, ikärlek till den sanning, som är sanning i och för sig och om det goda och rätta i och för sig, i betraktelse af det, som oberördt af yttre förhållanden är förtjent af mensklig tankes uppmärksamhet och menskligt hjertas tillgifvenhet. Och när jag nu går tillbaka till den fråga, från hvilken jag utgick — den frågan, hvad det är, som gör att ett folk med innerlig tillgifvenhet och varmt deltagande fäster sig vid sina högsta läroverk — så säger jag, att det är just detta, att det vid dessa läroverk är fråga om sanning i och för sig och om det goda och rätta i och för sig. Och jag tillägger, att likasom det för hvarje menniska är ett oafvisligt behof att draga sig tillbaka från de många yttre förhållanden, i hvilka hon är bunden, och gå inom sig sjelf, så är det ock för ett folk nödvändigt att draga sig tillbaka i sig sjelft, till sitt eget folkmedvetande och fråga, om det är något, som är värdt att lefva, eller om det är ett förkastligt folk, om det har allvar och kraft nog att verka för det, som är sanning i sig sjelft och rätt i sig sjelft, eller om det måste hafva något yttre, som eggar dess begär och lockar dess sinne, för att det skall komma i verksamhet. Och detta är äfven den fråga, som hör till Universitetet, den fråga, som hvar och en af dess lärjungar har att göra sig: om det, som han vill, har något godt, som står sig under vilka förhållanden som helst, och om det, som han begriper, är en sanning, som utgör ett väsentligt moment i hans eget inre. Om han på denna fråga icke kan svara ja, då ar han förfelat sitt akademiska lif, då hör han icke till dem, som äro rätta akademiska medborgare. Har han åter funnit något, som är af den beskaffenhet, att det icke låter rubba sig hvarken af det ena eller det andra, då må han väl kunna hafva inskränktare eller vidsträcktare omfattning i sin verksamhet, men han är dock en rätt akademisk medborgare, och han är äfven en rätt medborgare i sitt fädernesland.
Då jag nu går att sluta de ord, som jag har haft att säga på grund af den ställning jag vid Universitetet för närvarande intager, gör jag det med den önskan, att det vid detta Universitet alltid måtte finnas män sådana som den vise Sokrates, hvilken älskade att tala till ungdomen, och som i motsats mot de många förvillande vishetslärare, som på hans tid funnos, var den, som lärde ungdomen rätt och derföre hade magt öfver ungdomen så som ingen annan. Måtte det här vid detta lärosäte finnas och allt framgent komma att finnas lärare, som så kunna älska det sanna och det goda och ungdomen, och måtte det finnas en ungdom, som i likhet med Sokrates’ ifrige lärjunge Chairephon vill gå till den Delfiske Apollo för att fråga, hvilken som är den visaste mannen, och såsom han, när han fått svaret, följa dess ledning.