[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/historia_cys_barnbarn.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]
(oavslutat manus, skrivet 1966 av O. Mauritz Sahlin (1892-1979), från Sahlinsamlingen i Värmlandsarkiv, renskrivet och med några kommentarer (inom parentes) försett. Erland Bohlin i sept. 2009)
Farfar CYS och barnbarnen
Farfar Yngve Sahlin (CYS) gick i pension från Uppsala Universitet 1894 genom konseljbeslut den 7 sept. och erhöll då för sin återstående livstid en pension av kr 4.500 per år. I okt. 1893 hade Faster Stina gett sig ut på sitt missionärsuppdrag till Indien och samtidigt därmed flyttade Farfar från Kungsgatan 12 till sin sista Uppsalabostad, Österplan 13 (Enar Sh hade samma adress, bodde CYS där?; ett dekorativt tegelhus, som fortfarande kan beskådas från tåget; strax norr om Uppsala C, på bortre sidan), varifrån han 1894 flyttade till sonfamiljen Mauritz i Stockholm, med adr. Storgatan 29, numera ombyggt.
Från 1894-1907 bodde Farfar hos sonen Mauritz och det är alltså från denna period som dessa minnesbilder skulle handla; i själva verket blir nog perioden inskränkt till 1902-1907, ty före 10-årsåldern är förstås det hela mycket vagt och hoprört undantagandes ett och annat skrämsel- eller sensationsminne, men i dem är inte Farfar inblandad.
Pa Mauritz hade satt bo i Stockholm hösten 1887 och från hösten 1892 bebodde familjen sin 4e lägenhet, den på Storgatan, nu fylld av fyra barn och så Farfar. Fram till 1907 hann vi med fyra bostäder till, nämligen en villa i Djursholm, 1896-97, Villagatan 3 i Sthlm, 1897-99, Regeringsgatan 56, 1899-1901, och Regeringsgatan 66, 1901-07, vår längsta privatvåningsetapp i det annars ständigt flyttande Stockholm.
Med våra nuvarande ögon sett kan det måhända förefalla underligt att en gammal man, Farfar alltså, lämnar sin lugna hemvist och flyttar iväg till en barnrik, stojande familj på främmande ort, och båda två, familjen och orten, i oroande tillväxt. Men i dåtida stora familjer och hushåll föll det sig säkerligen naturligt att de äldre flyttade hem till något av barnen; f.ö. måste ju CYS ha känt sig helt rotlös i Uppsala alltsedan han lämnade Östra Ågatan 11 redan 1890 (hans hem 1864-90) och sedan hans barn samt och synnerligen lämnat Uppsala 1894.
Orsaken till att de här raderna kommer till just nu 1966 är väl dels att några kusinbarn bett mig skriva ned vad jag kan minnas av CYS, dels att CYS contra /?/ barnen, vid tiden omkring 1900 troligen var detsamma som på 1860-talet, vår äldre generations barnaår, och kanske t.o.m. inspirerats av Christinedalstiden på 1820- och 1830-talet, dels slutligen att sådana här minnesbilder kanske kan inrymma en del ännu ej nedtecknad släkthistoria.
Det må nu först och främst vittnas om att det för barnbarnen var en enorm tillgång att ha Farfar levande mitt ibland sej, pigg och påhittig, lekfylld och lättsam, tjänstvillig och tålmodig, allt egenskaper som jag förstås nu sammanfattat, men som väl då kunde uttryckas med stor grabb och kul kamrat. Farfar var påtagligt liten till växten, vid pass 165 cm och syntes med åren krympa ihop något. Han var rörlig och livlig och alltid engagerad i sina förehavanden; han var alltid klädd i mörk kostym, platt stärkkrage, halsduk, en sorts resårkängor och vita strumpor, en fotutstyrsel, som nu förtiden kan skådas hos The Beatles. Och så hade han ett extra fint och tunt schweizer-fickur av guld, vars tick-tack och uppdragning med nyckel väl alltid blev småttingarnas första upplevelse av levande leksak. Klockan hade inköpts i Schweiz av syskonen Christoffer och Emma, som själva hade samma ur, och är nu i Ebba Hains ägo.
Till bilden av Farfar hör förstås hans relativt stora huvud med den kala hjässan, de konvexa vita lockarna och de rosiga kinderna – han var en ”stilig gubbe” förklarade Hildegard Thorell, när hon målade Farfars porträtt och inte tyckte att vi barn uppskattade hennes ansträngningar tillräckligt – hon missförstod väl våra anmärkningar –, och jag må väl säga, att porträttet än idag, där det sitter i Uppsala Universitets rektorsrum icke är porträttlikt. Börjesson-bysten av Farfar är däremot Farfar själv, om än i extraformat.
Farfar var hela sitt liv slätrakad, undantagandes hans sista år i Fornåsa, varför de storskäggiga fotona därifrån är mig ganska främmande och nästan skrämmande. Måhända detta intryck stammar från den enda gång jag såg honom i skägg, vid ett dagbesök i Fornåsa 1917 i januari, då han var vid god kroppslig vigör men andligen slocknande. Vid min hälsning fick jag exempelvis peka ut mej i en släktkalender vem jag var, och sen var han språksam som vanligt, men återkom senare på dagen med samma minnen och historier. Av Kristofferkusinerna har jag å andra sidan förstått att just fotona med skägg är dem särskilt kära, och på så sätt ser man att samma farfar för barnbarnsskaran kan gestalta sig som en helt olika person.
Farfars litet nedfällda vänstra ögonlock var ju ett av hans signa, och faktum är att detta vänstra öga alltid var fuktigt och ofta måste torkas när han exempelvis skrattat åt ett skämt eller någon historia; men glasögon använde han aldrig och märkvärdigt nog kunde han läsa sitt ”Vårt Land” vid bara ett stearinljus. En av mina klaraste minnesbilder är just denna kvällssituation med Farfar i sin skrivstol vid sitt stora chalusiskrivbord läsande ”Vårt Land” med ett litet förstoringsglas till hands och med cigarrfimpen uppträdd på en tändsticka för att kunna suga upp den allra sista röken utan sveda och värk. Men så luktade det nog bra mycket fimp i hans stora och lärda herrum, under det hans sovrum var helt spartanskt, både till utrymme och utsmyckning.
Det var nog som ett litet stycke Uppsala flyttade hem till oss samtidigt med Farfar. Han hade sitt stora skrivbord, sin grandiosa universitetstavla och sina många och stora böcker inne hos sig, där vi ofta höll till, och där Farfar berättade, deklamerade och läste högt, demonstrerade sina fotografialbum från Uppsala och planscher från Grekland och Sverige och ledde utklädslar, det må ha varit hela ordensprakten med storkors- och kommendörsband och kraschan eller indiska broscher, halsband och armringar i otrolig massa, de senare förstås minnen från Faster Stinas Indien-år 1893-97.
Och det var förstås genom Farfar vi blev hemmastadda med Gubben Noak (även den kognatiska formen: ”… hon gav man sin dricka, heder åt sådan flicka…”), Var är min hatt o.dyl. samt Uppsalaramsor som ”Gumman är bäst, Carl Wahlund därnäst, som oss haver bjudit alla på fest” eller ”Om Yckberg var stor som Yckberg var dum, han mellan solens upp- och nedgång ej fått rum.” Den där Yckbergsramsan kom också ”till vardags”, när någon av oss ungdomar varit för enkelspårig. Men Farfar rabblade då ramsan lite extra högtidligt och med anpassade gester, m.a.o. lekfullt och farfaderligt.
Däremot var det litet strängare tag när vi gjort nå´t dumt. Då tog han sin vänsterarm runt vederbörandes huvud och med andra handen gnuggade han så pannan (hornen) på delinkventen under ett sakta gnyende: ”Lilla bässen, lilla bässen”. Jag vet mig inte om ha varit med om någon mer enerverande hälsokur… och sak samma tycker nog mina ungdomar. Just ”Lilla bässen-metoden” skulle jag tro kom till användning både i Uppsala på 1860-talet och på Dal på 1820- och 30-talen, och skulle sålunda gått i arv i 4-5 Sahlingenerationer.
Farfars deklamationer har väl bäst stannat i minnet, allra bäst Geijers ”Den lilla kolargossen”, som han framsade med verkligt patos, med specialutförande för småbarnen. De otaliga verserna slutade var och en med ”det är så mörkt långt långt bort i skoooooogen…” och då gällde det att ljuda så länge andan höll. ”Jätten Finn” /av Tegnér/ var ett annat av de mest lyckade styckena, där det främst gällde att klara rimmet: ”en kämpe så gram /=gramse/ – av trollens stam”, liksom ”Upp genom luften, bort över haven… /storma nu ut, o du ynglingasång!/ som, har jag lärt mig på senare år, var Nyboms ”Brödrasång för rektoristerna” (gymnasisterna i Upsala Katedralskola kallades rektoristerna, d.v.s lärjungar i den 4-åriga rektoristklassen) /samma inledningsrad och samma melodi som i Atterboms ”Lycksalighetens ö”/.
Till den andliga sporten inne hos Farfar hörde väl också att i fotoalbumen känna igen alla farbröderna-professorerna och kanske alla släktingarna och till slut blev vi så skickliga att peka ut konterfejen av Sigurd Ribbing, Gubben Sved/elius/ eller Spongberg m.fl., att vi gott skulle ha kunnat göra det blundande. Men, med förlov sagt, så visste man ju ej att börja med vad en professor egentligen var, men något svårstavat, mystiskt var det, ungefär som alla konstiga tecken utanpå alla hans brev: ”Ridd. o. Kom. m. St. K. af Kungl N.O., Herr Professor C Y Sahlin”, vilket i många år förbryllade oss barn, men något märkvärdigt var det ju.
I den tidens alla familjespel var Farfar naturligtvis en överdängare och särskilt minns jag hans suveränitet i Fortuna av dåtida typ med stall 1-10 och maxhål 50, varigenom spelet blev en vidunderlig övning i addition av enhetstal. Det var nog ofta så med Farfars lekar att han gärna förenade det nöjsamma med det nyttiga och jag vet fuller väl varför jag var ganska styv i huvudräkning i småklasserna..
I allmänhet tror jag förresten att Farfar, lika väl som han försökte finna ut nyttigheter i lekarna, så ville han ock gärna lustbetona tråkigheten. För att få ”kaffefred!” efter middagen – säkerligen ett Christinedalpåbud – någorlunda uthärdlig, så fick barnen, tysta och stilla, samlas kring Farfars kaffekopp och följa bubbelbubblan mitt i koppen. Om den blev kvar i centrum blev det vackert väder men gled den ut i kanten, så blev det lika bergsäkert regn. Ett utomordentligt sätt att stilla barnasinnena ännu en stund efter middagens allvar och tystnad. Av samma lustbetoning var väl ock hans metod att lära småbarnen äta, ett långt schema som började ”skeden tag, skeden för” etc för att sluta med ”tugga väl och svälj sakta”. Jag tror man skulle tugga 23 gånger och bestämt vet jag att man ofta tyckte mer om schemat än om maten.
Helt traditionellt tågade alla barnen med Farfar i spetsen runt matsalsbordet den 1 mars. ty ”i mars går man i marsch”, och det hade Farfar nog gjort i hela sitt liv. En allvarligare lek, en visningslek med händerna på ryggen, gällde ”Farfars skåp” med alla dess tavelprydda lådor och skåpdörrar, mittinsats med schackrutat golv och spegelväggar samt hemligaste lönnlådor. Det här kabinettskåpet hade tillhört Drottning Lovisa Ulrika och sedan passerat släktena Taube-Waern-Nordenfelt till Farmor; det såldes efter Farfars död för inflationspriset 10.000 kr hos Bukowskis till Arkitekten Evert Strokirk.
När vi äldre syskon kommo upp i storskolan, var Farfar en utomordentlig hjälpbräda – det var många läxor han hjälpte till med eller förhörde, men det hade alltid för oss sin risk, ty ibland steg han upp till skolfrukosten ½ 8 för att göra en liten ändring i kvällens översättning; men vi hade förstås sekundbrått just då, så Farfar må förlåta oss…Lika oförstående var vi nog när Farfar en eller annan gång kom till skolan, Norra Latin, och tillsammans med Rektor Carl Lundberg klev in i klassen för att ”höra på”. Det var så att säga dubbelt upp med ”solskenet” den dagen.
Redan på ett tidigt stadium var vi helt på det klara med Farfars kunskaper i klassiska språk, och det mest spännande var nog hebreiska, som han påstås ha börjat läsa vid 4 års ålder. Allt detta gav oss ibland anledning att sätta Farfar på prov i frågestolen på förklaring av ovanliga svenska ord, vilket han förstås klarade galant. Han ägde ju alla underlagen. Men en gång höll det på gå alldeles på tok för honom, när vi i ordlistan fick tag i ord som hihi, tjo, pst o.dyl. ty då storknade vi barn av skratt och Farfars replik var: ”Aldrig hade jag trott att Sv. Ak.s Ordlista kunde vara så rolig.” Är det inte märkvärdigt att en sådan där liten episod kan sitta kvar i minnet hela livet under det väsentliga ting ofta avdunsta illa kvickt.
Farfars intresse för klassisk språkbildning tog sig en gång uttryck i att han, då det blev bestämt att jag som 14-åring skulle söka in i Sjökrigsskolan, tog något slags löfte av mej, att senare ”lära mej” latin; något sådant har nu ej blivit av fast jag ett par gånger startat därmed. Jag har i stället kompromissat och sagt mej, att halva kunskaper i franska och spanska, med många års praktik, i någon mån kan motsvara studentutbildnng i latin, även mätt med Farfars mått. Min avbön må nu bliva hörd!
Som alla vet var Farfar ett spänstfenomen ända upp i 90års-åldern. Ännu vid 80 lekte han lejon på salsbordet, när alla försökte nypa till det rytande lejonet, som hade häcken full med att försvara sig. Och när vi pojkar ibland klängde i salstrapetsen och sökte hänga i rät vinkel på tid, då uppmuntrade oss Farfar med ett förtjust: ”I min ungdom hängde man inte så länge man kunde, utan så länge man ville.” Men skickligast var han nog när det gällde att fria sig mot oss påhängande grabbar, ty han försvarade sig med att liksom vispa runt med båda händerna och på så sätt driva oss bakåt.
Någon gång klatschade han till oss, förstås, men med utsidan av handen, följt av ett ”lâche!”, vilket uttryck också återkom, när det gällde att att hålla undan händerna från bordet eller spelunderlägget (ormspel, halma o.dyl.) eller om man i onödan petade bland rävspelets tändstickor. Ond tror jag aldrig jag såg honom, men en gång blev han ledsen och det var när jag just varit i Uppsala hos morskusiner och sen berättade att Uppsalapojkarna – och jag med för den delen – tävlat i att träffa Geijer-statyn med småsten; man jag visste ju inte då att Farfar på sin tid varit djupt engagerad i att just Geijer skulle få hedersplatsen framför universitetet och att han skulle vända ansiktet utåt, liksom välkomnande. För övrigt trodde väl vi pojkar att statyn var massiv och oskadbar.
Hans gång var kort och snabb och hela intrycket var spänst och också brådska, när han skyndade fram genom Stockholms gator. Och väl hemma tog han sej snabbt upp för yttertrapporna, vanligen tre. När någon klagade över besvär med trapporna fick han till svar: ”Gör som jag, i de /oläsligt/ trapporna av alla springer jag”. Hela Farfars inställning till livet var f.ö. att hålla hög takt. Dr Hwass i Stockholm, vår husläkare ett slag, berättade mej sålunda en gång att han sökt råd hos Farfar under Uppsalatiden, hur han skulle klara besvärligheter med studierna. ”Raska takten!” blev det goda rådet.
Farfar var lätt igenkännlig på Stockholms gator med sin karakteristiska profil, vita hår och allmänna folklighet. Men moster Signe Pehrman /?/ inrapporterade en dag att hon sett Farfar i spetsen för ett demonstrationståg på Drottninggatan, vilket Farfar senare förklarade med, att han mött det framstormande tåget och ej hade annat att göra än att vända och följa med i spetsen. En kall och halkig vinterkväll mötte vi Farfar i den nästan tvärbranta Lästmakarbacken, strävande nedåt arm i arm med en okänd dame. Det far Farfar som tagit initiativet till denna praktiska och älskvärda dubbelhjälp i snöhalkan.
I åldern 10-15 år bodde jag i ett sy-, bad- och avrivningsrum intill tamburen, i ”eget rum” alltså, och höll därifrån god uppsikt över ytterdörren. Som dörrvakt blev jag bekant med många besökare hos Farfar och bäst minns jag en gammal lektor Säve, som förde lärda samtal med Farfar. En trägen gäst var en docent Oscar Bensow, som hade några sorts ekonomiska mellanhavanden med Farfar och som inte gärna var sedd, åtminstone ej av Pappa. Bensow var en kuf, en judisk typ med spetsskägg och slokhatt. Han var egentligen poet och präst och slutade som prost. Enligt Klinkans memoarer hade han ock en kort tid lett Söndags-Nisses dåliga ekonomi (före Albert Engström och Hasse Z) så undra ej på, att Pappa fann samröret med B. besvärande. Rena tiggare fanns också bland de besökande, och Farfar halade förstås ofta upp sin portmonnä för att hjälpa med några kronor. Några avlägsna Sahlin-släktingar fanns också med i skaran, t.ex. Elin och Gertrud Sahlin, men de voro skygga och säkerligen rädda att träffa Pappa, som inte tyckte om det där tiggeriet.
Själv trodde jag f.ö. att Farfar ekonomiskt hade det rätt så smått, kanske nå´n veckopeng eller så, men numer har jag tagit reda på att han vid sin pensionering fick en av Regeringen fastställd pension av 4 500 kr/år, ett stort belopp vid den tiden och jämnstort med en professorslön. Någon hyra betalade han ej heller, utom ett år när vi bodde i egen villa i Djursholm, men jag håller det för sannolikt att han betalade matpengar till Mamma. Å andra sidan tyckte jag det var helt naturligt men orättvist när han och jag i snöyra nå´n vecka före jul tågade iväg med en uppsjö julklappar till kusinerna i i Uddeholm, Falun och Backe – himmelskriande orättvist att alla de avlägsna kusinerna, som Farfar knappast kände, skulle få så mycket julklappar. Men nu tycker och tänker jag annorlunda om kära kusiner och älskade barnbarn. Det var f.ö. min enda kontakt med Sahlin-kusinerna, undantagandes foto på en 75-årstavla till Farfar 1899. Men sederna har dessbättre ändrat sig med tiden.
Vid stora middagar hemma var alltid Farfar med och förde esomoftast Mamma till bordet, vilket för oss var högst förunderligt eftersom han alltid till vardags satt bredvid henne. Mamma på bordsnocken, Farfar t.h. om henne och Pappa t.v. Nå, som gammal Storkommendör var ju Farfar i allmänhet högst i rang och blev då placerad som hedersgäst med allt vad därtill hörde av skålande, tacktal o.dyl., och han var förvisso en intressant och spirituell hedersgäst, vältalare som han var. Vid alla de många släktfesterna hemma höll Farfar ofta högtidstalet eller tacktalet och blandade då in filosofi och annat lärdomsgods; från dessa tal minns jag främst att han uttalade k:et i mänsklig som mänschlig samt att han knäade och hävde sig på tå för att liksom öka kroppslängden litet grann, när talet så krävde. Några andra främmande uttal hade han väl ej, utom att han på tal om Faster Stina, talade om ”min doter”.
År 1895 valdes Farfar till ledamot av ”De sjutton”, ett sällskap av vetenskapare, som bildats 1887 hos professor Gyldén på Observatoriet, men som först 1891 blev ”De sjutton”. Bland de 13 stiftarna var Gyldén, Hans Hildebrand, Axel Key, Sonja Kovalevski, Wilhelm Leche, Anders Lindstedt, G. Mittag-Leffler, Oscar Montelius och Gustaf Retzius. Senare invaldes exempelvis riksantikvarie Odhner, Viktor Rydberg (död 1895), Peter Klason, riksbibl. Dahlgren, Gustaf Upmark och som nr 21 CYS, f.ö. invald som ersättare till Viktor Rydberg. Åren 1897, 1898, 1900 var Farfar föredragshållare i Sällskapet som f.ö. alltfort existerar och inte gärna kan förväxlas med det alltmer berömda ”De sjuderton”, Matakademien, ett modernt, gastronomiskt sällskap. Det var förstås stor uppståndelse hemma när ”De sjutton” hade möte hos oss, först föredrag i salen, där CYS talade om ”Sokrates och sokratism” och därefter en väldig ”gående supé”, då, enligt tidens sed, barnen fingo hälsa på gästerna, storgubbarna. Bland senare tiders medlemmar av ”De sjutton” och en driftig sådan var professor Bertil Lindblad, medsvärfar till kusin Yngve Y:son. De äldsta av sällskapets handlingar finns numera på KB.
Under alla de år Farfar bodde hemma hos oss kan jag ej minnas att han nånsin låg sjuk. Däremot lät han en gång, våren 1902, operera sig för någon skavank i ena fotsulan, ett ingrepp som gjordes hemma och utan bedövning; hans självbehärskning därunder beundrades mycket av oss alla. /../