Ett missionärsöde – C. Y. Sahlins dotter Stina
av Erland Bohlin (2006)
C. Y. Sahlins dotter och äldsta barn Kristina (Stina) (1858-1943) har alltid intresserat mig och jag har länge samlat material om henne för att försöka ge hennes livsöde en rättvis beskrivning. Det här är en preliminär redovisning av vad jag funnit utan pretention att vara en fullständig biografi. Det jag funnit särskilt intressant är dels hennes år som missionär i Indien, dels hennes år tillsammans med Ida Bäckman(n), känd som nära vän till Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf och själv på sin tid en uppskattad författare. De två damerna bodde i ett litet torp i Himmer utanför Örebro med avbrott för de år Stina bodde i Svennevads prostgård, som gift med prosten Gustaf Herman Pettersson.
Stina var alltså äldst av sju syskon och då mamman gick bort var hon 10 år och fick väl ta ansvar för bröderna och fungerade sedan som värdinna i hemmet. Som professor i filosofi och Uppsala universitets rektor hade nog Carl Yngve Sahlin (CYS) en hel del representation i hemmet. I en biografi om Knut Wicksell finns en uppgift om att hon och den radikale verdandisten skulle ha varit förälskade i varandra, men i en senare upplaga ströks den uppgiften som beroende på en missuppfattning.
Enligt hennes självbiografiska anteckningar i Mauritz Sahlins arkiv (Värmlands arkiv, Karlstad) genomgick hon Nisbethska flickskolan i Uppsala och var sedan lärare där 1881-83, 1883-89 i Krookska flickskolan och 1885-93 i Högre Elementarläroverket för flickor, därav 1889-93 föreståndarinna för den skolan. Min Mor har berättat att hon var älskad av sina elever, t o m så att de tävlade om att gå i hennes fotspår i snön.
35 år gammal antogs Stina 1893 som missionär för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) i Indien. I ett brev från Indien till missionsföreståndaren Adolf Kolmodin 1895 berättar hon att CYS efter mammans död varit både som en far och en mor för henne och att av hans lärdomar hade särskilt två gjort ett djupt intryck på henne: ”Glöm aldrig, att Gud är god”; den andra brukade han uttrycka med Thomas a Kempis´ ord: ”Vill du lära dig något, som nyttigt är, så lär att gärna vara glömd och ringa aktad. Min mor lärde mig att bedja, och bönen har aldrig varit mig helt och hållet främmande. Under den djupa sorg, med vilken jag växte upp, var det ju naturligt, att mina tankar ofta drogos till hemmet däruppe hos Herren, dit jag visste, att min mor hade gått.”
Konfirmationen var betydelsefull. ”Herren gick ständigt efter mig med sin kärlek, och ändå, ack, andå dröjde jag så länge att komma helt till honom. Icke ens under de år av mitt liv, då jag gick allt längre ut i världslighet, själviskhet och likgiltighet för Herren, släppte han mig. Mitt under de världsliga nöjena var han mig mången gång förnimbart nära och bevarade mig.”
”Så kom jag – det var sommaren 1882 – på besök till en troende familj, där en erfaren och varm Herrens tjänare höll morgon- och aftonbön. Då först såg jag, att jag var förtappad utan Jesus, men då fick jag också mycket snart genom Guds barmhärtighet erfara den obeskrivliga sällheten av att vara en benådad syndare, ett Guds barn.” – ”En vink från Herren att gå ut som missionär fick jag, när min far, utan att veta något om denna sak, meddelade mig, att han ämnade upplösa sitt hem och flytta till en av mina bröder. I januari 1893 begärde jag och erhöll genast min fars tillåtelse därtill. Min håg var att gå till lapparne, men Gud visade mig annorlunda. Med tacksamhet och glädje inträdde jag i maj 1893 i Ev. Fosterlandsstiftelsens tjänst för att Herrens namn såsom dess zenanamissionär gå till Indiernas kvinnor med det glada budskapet om Jesus, världens frälsare.” /zenanamission = kristen missionsverksamhet bland infödda indiska kvinnor /
Under åren i Indien, där hon var stationerad i Chindvara i mellersta delen av landet, skrev hon troget en gång i veckan till pappa CYS och de breven finns i Mauritz Sahlins samling i Landsarkivet i Karlstad. Jag har haft dem till låns men blev inte helt färdig med dem innan jag måste sända dem tillbaka. Hon berättar fr a om sina språkstudier, sitt dagliga liv med skola och hembesök, sina kontakter med de andra missionärerna och sina krämpor. Enligt den släkttradition jag tagit del av hade Stina blivit olyckligt förälskad i Indien och sedan så förvirrad att hon måste sändas hem. Breven bekräftar inte den historien, utan det verkar snarare som den ständiga värmen tagit på hennes krafter och att hon sedan drabbats av någon sjukdom som ”slagit sig på nerverna”. Dr Franzén, den läkare som fanns på missionsstationen i Chindvara skrev i augusti 1897 till Adolf Kolmodin i samband med att Stina skulle sändas hem: ”Vår kära fröken Sahlin är icke bättre. Under de flydda veckorna har det visat sig fullt utpräglat vansinne. En natt sprang hon ut tre gånger uti sin nattdräkt och barfota och det var med svårighet vi fingo henne att stanna inne. /—/ Jag borde kanske säga att det inte är ovanligt att zenanamissionärer bliva sinnessjuka härute, men att de ofta bliva bra, när de komma hem.”
När Stina kommit tillbaka vistades hon först hos några av sina bröder, och återhämtade sig mycket riktigt snabbt. Sedan reste hon runt och talade om missionen och samlade in pengar.
Hur möttes Stina och Ida Bäckman? Stina var nio äldre, men Ida var född i Åmål och kan ha haft kontakter med Kristinedal redan som barn. Hon tog studenten 1889 och utbildade sig till lärarinna i Stockholm och var sedan under någon tid skolföreståndarinna för Säffle samskola (och i Åhus och Stockholm) innan hon gav sig ut i världen som journalist (precis som Stina var lärare i Uppsala innan hon gav sig ut till Indien).
Det jag vet, främst genom breven från Ida till Selma Lagerlöf på KB, är följande:
Ida, som ju lärde känna Selma strax efter Frödings död 1911, berättar i ett brev från Kristinedal i juli 1912 att Enar Sahlin hälsat på henne i den del av huset som hon disponerade och att hon är besviken att Selma inte hälsat på henne på Kristinedal. Också i januari 1913 är Ida på Kristinedal och i juli 1914 skriver hon från Kristinedal: ”Professor Sahlin och Stina, du vet hans enda dotter, ha kommit för länge sedan, och umgänget mellan övre och nedre Kristinedal är synnerligen livligt. När Hedbergs /pastorn som drev ett barnhem intill herrgården/ kommer tillbaka avstannar det. Det är roligt att ha dem här i sitt gamla hem, det är som om byggnaden trivdes med det. Professorn har alltid haft en viss svaghet för mig, men Stina har inte brytt sig om mig förrän hon läst Fröding ’/som utkom 1913/. Hon hör till dem som älska boken. Det överraskade mig, du vet kanske hur strängt religiös hon är. /—
Nu har, som professorn säger, poesin åter gjort sitt inträde på Kristinedal, och han talar om den tid då Geijer, Dahlgren och Böttiger vistades här, som vore den igår./—/ Stina säger att jag är snäll alltid – nästan – och mycket snäll ibland.
Kristinedal 26.7.14: ”Förleden lördag dvs den 19 kom fru Hedberg hem och jag flyttade då till professor Sahlins för att få en smula ro. Vi har gjort i ordning ett mycket vackert gavelrum åt mig med utsikt över Kvarnforsen. Det erinrar mig om Valåsen. Här stannar jag till uti augusti. Jag skulle följa professorn till kyrkan idag, han är 90 år ser du och Stina är rädd att låta honom gå ensam. Jag hoppades få vara honom till någon hjälp eftersom Stina kände sig för klen att stiga upp. Men det ska du tro? Han sprang före och öppnade grindar och hjälpte mig över ställningar och stenar – kort sagt var charmant kavaljer hela vägen. Jag går aldrig med honom mer när han skall ha sådant besvär av mig. Det är för tokigt. Det är så underligt att höra honom tala om Atterbom och alla de där, hurudana de voro i livslevande livet. /—/Om jag nu kan ska jag arbeta. Jag murrar lite över Stinas alla bönemöten och föreningsföretag, men jag behöver inte ha ont av dem om jag inte vill.”
Kristinedal 14.8.14: ”/Stina/ är lite fnoskig, när någon är sjuk, hon har nämligen utom missionär även varit sjuksköterska.” /Hon var inte utbildad, men hade vårdat sjuka kolleger i Indien/
Kristinedal 29.9.14: ”Stina Sahlin har legat för döden och säger sig ha återfått livet genom Guds nåd och min förtjänst. Det är nog ej till alla delar så. Vi lämnar Kristinedal på lördag, stannar i Säffle hos min kusin till måndag och reser sedan över Arvika till Stockholm. Stina vill gärna se mitt porträtt som tillsvidare hänger hos Fjaestad.”
Kristinedal 14.1.15: ”Kom hit! /—/ Jag vet inte om Stina är kvar, kanske blir hon så lycklig om du skulle komma att hon förlänger sin semester. Vi har det så där lite nybyggaraktigt – det är visserligen brukspatron Sahlins / CYS:s bror Christoffer, död 1913/ gamla hem som Stina övertagit, men som han testamenterat det till sin hushållerska, måste Stina ropa in de saker hon ville ha och då var det ju mycket hon ej mäktade köpa på en gång.”
Kristinedal 13.8.15: ”Jag har haft min kusins yngsta dotter hos mig hela tiden och fröken Sahlin /!/ en brorsdotter. Vi reser nu alla till mina släktingar i Säffle. /—/Stina är ganska snäll, när hon inte gråter för att hon ej får hysa alla möjliga trosbröder. /—/ Professorn vågade ej komma hit i år och Stina reser nu för att hämta honom till Stockholm.”
Kristinedal 26.9.1915: ”För fjorton dar sen kom jag hit/—/ Följande dag måste jag möta Stina Sahlin i Säffle och följa henne hit. Stina är redan i Stockholm igen, hon far och flackar och förkunnar väl Guds ord kan jag tro /—/ hon fick ovett av mig för att hon skickat 3.500 kg lump från Stockholm och hit./—/ Jag tycker också att bröderna kunde se något lite efter henne – hon bor åtminstone nu hos landshövdingen /brodern Mauritz i Stockholm/, men de ha väl tröttnat. /—/ Stina inköpte sin farfarsoch farbrors bibliotek och där finns av alla slag. /—/ Jag har rått henne att sälja, men hon vill ge det till hednamissionen!”
Kristinedal 21.11.15: ”Stina Sahlin är ju godheten själv, men den okritiska, och jag har så mycket besvär och förargelse av den att jag stundom blir alldeles utom mig.”
Kristinedal 30.11.15: ”/Stina hade hört i Trelleborg att kriget var över oss och lämnade missionerna /?/ för att skynda till sin gamle far./ Jag vill inte alls stanna hos Stina, hon retar gallfeber på mig.”
Kristinedal 1.3.16: ”Stina reste igår” /Byk och bak/ och Stinas predikanter och präster och föreningar och försäljningar. Det är som skulle en orkan ha lagt sig när hon rest.”
? 24.6.16: ”Stina kommer först på tisdag och hon har då varit borta i fjorton dagar./—/ de ha ingen aning om att jag köpt in mig i Himmerriket /alltså torpet i Närke/ /—/ Stina gör säkert en titt in i Himmerriket i förbifarten. Vi tänker litet smått på att flytta in redan den l sta september.”
Himmer, Asker 20.10.16: ”Ja, nu har jag varit här i snart två månader, men ännu har du ej önskat mig lycka på mitt nya ställe. /—/ för att skydda mig från kyla flyttar jag – och Stina förstås – till Margaretelund, en herrgård, som tillhör Segersjö fideikommiss /över vintern/.”
De två damerna skrev ett kontrakt som blev underlaget för många problem, då prosten Herman Pettersson i Svennevad, då en 66-årig änkling, friade till den då 58-åriga Stina. Enligt en muntlig tradition i släkten bjöd prosten Stina på en åktur efter häst (jf Idas berömda T-Ford Hjulius!) och friade till henne, vilket gjorde Ida rasande. Ida hade enligt samma tradition hoppats att han skulle fria till henne!.
Ida försökte hindra förbindelsen bl a genom att skriva till den berömde doktor Westerlund i Enköping (enl Stinas brev till Selma från Himmer 9.7.17, i vilket hon också påminner Selma ”vad du en gång skrev till mig, att du ansåg det som en genialisk idé av vår Herre att vi /Stina och IB/ sammanförts”).
Ida skrev också till dr Herman Lundborg (den kände rashygienikern), som hon lärt känna som Frödings läkare, och fick honom att ta emot Stina och Herman hos sig i Kristinehamn, enligt brev till Ida 1.7.17 (KB): ”Fröken Sahlin och prosten voro här i fredags och då blev det långa underhandlingar med dem båda och med henne ensam. Hon var älsklig och fin, han däremot häftig och obehärskad stundtals. Jag avstyrkte giftermålet ehuru jag knappast tror att de bry sig därom. Jag ogillade för övrigt fröken Sahlins åsidosättande av förut ingångna förpliktelser med /Eder, överstruket/ dig, men hon synes ej kunna förstå att det ligger något oriktigt däri.
Båda två ogillade att du ständigt hotat fröken Sahlin med ett och annat om hon ej vill avstå från den påtänkta förbindelsen med prosten. Hon berättar tydligen honom allt. Det är naturligtvis oriktigt från din sida att med sådana medel söka hålla henne kvar. Du endast skrämmer henne och för övrigt är det förkastligt. Gör ej så mer. I min närvaro lovade de att om giftermålet kommer till stånd (och de ansåg det alldeles avgjort) de skulle leva som bror och syster och i alla händelser torde det ej komma att ingås förrän i november. Fröken Sahlin kommer nu själv till Himmer om c:a 14 dagar och skall då för dig öppet och ärligt redogöra för sina känslor och sitt event. beslut. Hör henne och avvakta tiden med lugn. Du måste resignera ty intet står att vinna genom att blanda in alla möjliga människor.
Dalåsen 18.7.17: ”Vad frk. Sahlin beträffar kan nog intet mer göras, ty det kvinnan vill, det vill Gud. Fr. Sahlin vill gifta sig och så tröstar hon sig med att det är Gud, som vill det och då måste hon lyda. Punkt och slut. Hon är lättledd och står fullständigt under andras inflytande. Jag har avrått henne i enrum och i prostens närvaro. Mer kan jag ej göra. Hon lovade mig att resa till dig om 14 dagar och tala öppet. Det bryr hon sig tydligtvis ej längre om, men du borde nu söka glömma henne.”
Brodern Mauritz brev till Stina (Mauritz Sahlins arkiv): Stockholm 14.8.17: ”Tack för brev med bilaga av ett brev fr fr B-n /= Ida/. Gustaf Herman fick bäggedera, då han var här, till ledning för sina vidare förfaranden på Himmer. Det ser ju ut att komma till en lycklig lösning nu med din tilltrasslade ställning till frkn B-n.”
Vigseln ägde rum hos Stinas bror Kristoffer i Fornåsa 11.9.17 och Mauritz tal till brudparet finns i Mauritz Sahlins samling. Han varierade det klassiska temat ”Vi har inte förlorat en syster utan vunnit en bror.” (CYS hade gått bort den 29 maj 1917.)
Mauritz till Stina 18.9.18: ”Jag är en smula nyfiken på eder tillämnade expedition till Himmer. Hälsa Gustaf-Herman hjärtligast från oss.” Redan nu verkar problemen med den ekonomiska överenskommelsen mellan Stina och Ida och med de saker Stina lämnat kvar i Himmer ha diskuterats.
Lyckan i prostgården var nog inte så fullständig. Ida skriver till Selma från Himmer 18.11.18: ”/Stina/ tror ej att Pettersson är rätt klok, men det är inte det. Han är bara elak och despotisk. Ju mera hon faller undan, ju hårdare trampar han på. Få se nu om hon har kraft att förelägga honom ett ultimatum. På det hänger om jag håller fast vid henne, eller rycker mig lös. Hennes äldste bror har sagt att om hon vill skiljas från Pettersson så inte gör det honom något.”
Ida till Selma, Himmer 8.1.19: ”Jag har Stina här./—/ Svår tid innan hon gjort klart för P. vad som gäller.” Himmer 9.2.19: ”Hur det går med Stina vet jag ej. Hon var här ett par dagar och reste i tisdags besluten att lämna Pettersson om han tvingade henne att svika överenskommelsen med mig.”
Herman Lundborg till Ida: Gävle 8.5.19: ”Från P-ns i Svennevad har jag haft brev. De tala om att du ämnar börja process. Det kan jag aldrig tro. Processer äro ej till för bildade människor, det är grälsjuka bönder som använder sig av dylika vapen.”
Mauritz maka Anna till Stina 13.5.19: ”Moje /Mauritz/ ber mig säga, att han skickat pengarna till B. men har ej erhållit kvitto, vilket väl förklaras av att hon varit i Stockholm – det gör ingenting då han sände dem pr. postanvisning o. således har kvitto från posten. Han skrev ej något brev till henne utan endast på anvisningen att penningarna voro från dig.”
Ida förbjöd Stina att hämta sina möbler på Himmer, eftersom hon brutit deras ekonomiska överenskommelse, och det slutade med att Gustaf Herman tillsammans med Stina och en f d länsman hämtade dem i augusti 1919, trots att Ida portförbjudit Gustaf Herman. Då stämde Ida dem för hemfridsbrott och egenmäktigt förfarande. Ärendet var uppe i häradsrätten i september-december 1919 och refererades förstås i lokaltidningarna. Ida hade engagerat den berömde Georg Branting som sin advokat. Den 27 december 1919 dömdes den f d länsmannen och Gustaf Herman för hemfridsbrott till 25 kr i böter vardera samtidigt som de skulle betala Idas kostnader med 510 kr.
Ida till Selma: Stockholm 20.12.19: ”Du har väl sett av tidningarna att jag måste stämma makarna Pettersson för hemfridsbrott. Georg Branting (Hjalmars ende son) är min advokat./—/PS. Georg Branting säger att jag gentemot makarna P. visat ett stort moraliskt mod och ädelmod. Montgomerys /på Segersjö/ har genom sin förvaltare sagt uppbekantskapen med mig. Jag är glad för all den uppmuntran Stina kan få genom opinion mot mig. Hon behöver den och jag klarar mig finfint utan. DS”
Gustaf Herman överklagade till hovrätten, men dog efter en kort tids sjukdom den 1 sept. 1920, innan ärendet avgjorts. Under nådeåret flyttade Ida tydligen till henne i prostgården och sedan flyttade de tillbaka till Himmer.
Stina till Selma från Himmer 11.1.21: ”Stina har varit här ganska mycket och ibland förstår hon nog vad jag gjort för henne, stackars Stina. /—/ Jag har varit på Svennevad några gånger. /—/Branting är mycket missnöjd med Stinas bröder och anser att jag alltför mycket förbisett mitt. Sahlinarna inbjuder just ej till hänsynsfullhet ’säger han. Målet i hovrätten tvangs Stina att fortsätta. Hon är mycket rädd att förlora och tror att hon ej kan överleva det. När hon är mycket förvirrad tror hon att hon ska bli dömd till döden, men jag vet, säger hon att du ej överger mig, utan kommer att vara hos mig till det sista ”
Ida är tydligen synsk: Himmer 30.1.21 ”/Fröding/ har sagt att Stina skall hjälpa mig /i morgon kommer hon och ska stanna en månad/ Jag törs ej säga med vilka ord han /Fröding/ delgett mig att P. skulle dö. /—/ Hon läste upp för mig psalmversen Jag såg en ogudaktig man. Menar du P. sa jag. Ja sade hon. Det var den 22 aug. Jag förskräckte mina medbönder med att redan på måndagen be dem se efter i tidningarna om P. var död. Han var då ej ens sjuk. Den 1 sept. dog han.”
Jularna 1918 och 1919 var Enar Sahlins barn bjudna till Svennevad. Margit har berättat att hon tyckte att Stina var konstig och minns hennes sätt att peka mot himlen och tala om Gud. Hon tyckte det lät fånigt och bestämde sig för att inte bli missionär. Så här berättade Gunvor om samma händelse för mig i juni 1996: ”Det var inte så roligt hos Faster Christina i Svennevad, för hon var så stygg mot sina styvdöttrar. Över jul for Anna och jag vidare till Morbror Haja, men Margit var kvar. När Faster Christina gick an mot styvdöttrarna avbröt Margit henne med att säga: ’Jag skulle hälsa från Pappa och tacka för att Faster gör det så lugnt och tryggt för oss.’/—/ Faster Christina ville att jag skulle bli missionär.”
Under de följande åren i Himmer och från 1938, då Ida och Stina flyttade till Långåkersboda utanför Storå, skriver Ida till Selma om Stina med både rörande kärlek och irritation över hennes förvirring. Selmas besök i Himmer 1933 är värt sin egen berättelse, delvis komisk. Stina nämns alltså ofta i brevväxlingen mellan Selma och Ida och skriver ibland egna hälsningar och brev till Selma. De besökte också tillsammans Selma på Mårbacka. Åtm. påsken 1935 var Stina med där.
Också i Idas brev till borgarfrun Elin Hallgren i Örebro, vilka nu finns i Örebro universitetsbibliotek, nämns förstås Stina, t ex 18.12.36: ”/Stina/ är mycket söt och mycket ödmjuk och tycker just fast med orätt att hon bara går omkring och skräpar. Fast jag tycker ju att det skräpet är det bästa jag har om jag också hyvsar till det ibland. För finge hon fritt gå på bleve vi begravda i hennes lump. Hon erkänner detta, villigt och ödmjukt.”
Ett foto visar Stina på hennes 85-årsdag 11.10.43 tillsammans med brodern Enar. Stina dog tre veckor senare och ligger begravd i den Sahlinska familjegraven på Uppsala gamla kyrkogård. Ida bodde kvar och dog 1950.
Gunvor Sahlin fick vid Enars bortgång 1950 ett brev från Elise Mannerheim f. Nordenfelt i Höör. ”Din farfar stod min familj mycket nära och din Faster Stina höllo vi av och beundrade. – Ni kände henne kanske blott sedan hon blivit bruten och helt förändrad genom erfarenheterna i Indien, men i sin krafts dagar var hon en kvinna att se upp till.”
1991 framförde amatörer Svennevadsspelet av Anne-Marie Hellström och där förekommer Stina som den förvirrade prostinnan, hunsad av den burdusa Ida. 1996 framförde de ett annat bygdespel av samma författare där Stina också nämns. Tyvärr blir det förstås en mycket förenklad bild som ges av Stina, som jag tycker vore värd ett bättre äreminne.