Sommaren 1840 var F. A. Dahlgren, senare under namnet ”Fredrek på Ransätt” känd som författare av folklustspelet ”Wermlänningarne”, informator på Christinedal. Han åtföljde sedan pojkarna Sahlin till Uppsala och skrev därifrån nedanstående rapport från resan till sin principal M. R. Sahlin. Observera den vältaliga inledningen.
Upsala den 10 Sept. 1840
Vördade Herr Patron !
För all den utomordentliga godhet och välvilja, hvarmed jag blef omfattad under dessa tvenne första månader af mitt vistande i Hr Patrons hus, får jag aflägga min varmaste, min innerligaste tacksägelse. Många, många gånger har jag med stilla rörelse prisat min lyckliga stjerna, som vid mitt första egentliga utträdande ur föräldrahuset, ledde mig till en sådan boning, som Christinedal. Jag tvekar icke att öppet uttala detta, emedan jag vet, att jag säger det till menniskor med varma och känsliga hjertan, som i följd deraf förstå hjertats språk och ej förblanda det med hvad som är endast tomma, ehuru klingande ordasätt. Måtte jag blott kunna göra mig allt värdigare mitt Herrskaps godhet, och ej svika de förhoppningar, som jag vågar tro, att de fästat vid mig såsom lärare för deras söner ! Jag känner djupt vigten af ett sådant förtroende, då en Fader och en Moder öfverlämnat åt min ledning det käraste, de äga på jorden, sina barn; och förmågorna kunna väl vara olika i verlden, det vet jag nog, men jag är öfvertygad, att ingen skall kunna vara öfver mig i vilja, att rätt sköta mitt viktiga kall. Och det är äfven min tro, att der en fast och redlig vilja finnes, der skall ej heller förmåga, att handla enligt denna vilja, kunna helt och hållet fattas.
Vår resa gick lyckligt. Första dagen var väl kulen och obehaglig; men vi hunno fram till Rudsberg kl. 11 på quällen utan att vara så särdeles våta. Inga äfventyr mötte oss, om man ej vill få för sådant räkna, att det frågades i Carlstad, om vi ej vore en kringresande theatertrupp. En man, som såg att jag var huvudman för karavanen , tog mig afsides och sökte få reda på den saken. Snällposten var redan afgående från staden, då vi ankommo, så att inga (oläsligt) kunde skickas. Likväl gick vår färd ovanligt fort om söndagen, så att vi voro i Glanshammar kl. 12 på natten. Måndagen gick det långsammare; vi hunno ej längre än till Litslena, der vi nödgades taga ordentlig hvila, emedan vi alla voro mycket uttröttade af det ideliga åkandet, och Brita ordentligt illamående. Efter 7 timmars sömn var hon dock alldeles återställd. Tisdagen kl. 12 på dagen voro vi i Upsala, således 2ne timmar senare, än gossarne behövt för att vara med på uppropet. Intet krångel uppstod på vägen med skjutsbönder. Endast på 5 à 6 håll måste vi betala gångpengar för en person. Hela resan gick sålunda af för 78.20:-.
Jag har talat med Rector Scholae Boivie om gossarne, de tvenne äldsta neml.; ty de yngre kan han ej så noga känna, emedan han ej sjelf läser i den klass, der de befinner sig. Yngve berömde han mycket. ”Christoffer har svårt för sig”, sade han, ”och en viss oredlighet och flyktighet i tanken, som gör att han blir efter sin bror. Dock har han ingalunda klena kunskaper; men han har det emot sig, att han tror sig sjelf för illa, och har för litet hardiesse. Jag skulle önska – tillade han – att han ägde i sitt väsen en den ringaste smula charlatanerie, så vore han i sina stycken lika god som de fleste.” Rector Boivie försäkrade, att det alldrig kunde komma ifråga annat, än att Christoffer får flytta med sin bror upp i en högre afdelning. Han insåg rätt väl, sade han, att Christoffers mod skulle helt och hållet nedslås, om han finge sitta quar ännu ett år på sin förra plats. Han försäkrade mig, att han i den saken skulle ställa till det bästa. Också kände han Christoffers utomordentliga flit och ihärdighet, i trots af sin mindre håg och fallenhet för studier, och sade sig skola hålla honom räkning derför. Lördagen är flyttningsdag i skolan. Axel och Hugo få nog utan att fråga flytta. Får se, hvilken plats de komma att intaga.
Angående de nya rummen kan ännu intet bestämdt afgöras. Men man kan taga för säkert, att vi få dem. Brita har varit ute och sett på dem, och tycker ofantligt om dem. Till ökning af fördelarna, hålles nu på att bygga en bro öfver Fyrisån straxt nedan, der vi skulle bo, så att Brita derigenom finge endast en kort väg till den bästa brunnen. Svårt blir att få bort de af Örtenblad hyrda rummen; men jag skall försöka allt.
Brita påminner sig att Hr Patron vid hemkomsten från Upsala i somras, hade en obekant nyckel i sin ficka, och ber mig omnämna, att den troligen hör till ett af våra kontor härstädes. Kunde den skickas hit med Thorstensson, eller, i fall han redan är afrest, med Örtenblad, så vore det mycket bra. Man sluppe då att göra en ny nyckel. Kanske finge jag då äfven besvära med att på samma gång få hitsändt ett par glasögon, som jag var drumlig nog att glömma efter i ett af rummen i bureaun i min kammare. Jag tycker mig vilja minnas, att de skola ligga där. — Gossarne och Brita förena med mig sina tusende hjertliga hälsningar till alla hemmavarande.
Med innerlig högaktning och tillgifvenhet Hr Patrons ödmiuke tjänare
F. A. Dahlgren
(avskrift -02/OS/brev i Sahlinska släktarkivet, Värmlandsarkiv)