[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/historia_bruken_essie_boethius.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]
Om Axel och Axeline Sahlin och om Christinedal m m
Ett subjektivt urval gjort 2008 av Harald Bohlin ur Minnesanteckningar av Essie Boëthius f. Sahlin (dtr till Carl Yngve Sahlins bror Axel Sahlin och hans hustru Axeline; Essie Sahlin var gift med professorn Simon Boêthius). Avskrift av renskrift på maskin 29 sidor. Avskriften ägs av Essies ättling Liza Boëthius, Uppsala (Bertilgrenen). Stavningen moderniserad. Jag är som ättling till Carl Yngve lite nyfiken på Axels liv. Essies morföräldrar bodde på Ekholmen, Bredene och Buda. /HB
Essies första klara minnesbild är från 1862. De vistades då på Ekholmen vid Vänern där Axel hade ”ingengör arbeten”. De flyttade mellan olika bostäder allt efter pappans arbeten.”nog förstår jag med nu med svidande hjärta hur dystert och tungt det var för Mor att flytta från sitt stora glada (barndoms)hem med gäster och musik till det tysta, trånga hem där Far så ofta var borta hela veckor och vägen till människor tog många timmar. – Jag tror knappast att man kunde resa fram och åter till Bredene med samma hästar på dagen – Ingenting var reparerat eller ordnat när föräldrarna flyttade in som nygifta – men först lär Mor ha skapat det förtjusande hem det blev och snart satte hon sig in i det stora hushållet och allt som ålåg en husmor på landet. Jag kan bara aldrig förstå hur min Farfar kunde köpa en sådan omöjligt belägen, mager och vanskött gård åt dem och hur mina Morföräldrar kunde gå med på att sätta sin 20-åriga dotter där – i den för henne mest omöjliga och ovana omgivning. När så Far fick sina arbeten långt ifrån var det förfärligt synd om henne.
Far stog visst ännu kvar vid Värmlands regemente och hade nog aldrig sysslat med jordbruk – jorden var visst dålig men skogen var stor och väl sparad – Fisket var också en verklig inkomstkälla – i de mest givande tiderna kunde det sändas bort två hästlass fisk till salu från en natts fiske med not. När fisken kördes hem från sjön hälldes alltsammans ut på gräsplan – sorterades och det bästa sändes bort – resten togs vara på hemma – små braxen ”fläktes”, saltades och torkades i oändliga mängder på stänger – Mor tog till vara alla braxentungorna, som lär vara en stor läckerhet, och det bjöds på dem när det kom nogräknade gäster – Det hände också att någon ”riktig” herre, som Mor tyckte om fick en burk med sig. – Trädgården vårdade Mor ofantligt och hade en utbildad trädgårdsmästare till hjälp. Frukt, men ej särskilt utsökt tror jag – bär av alla slag och meloner fanns i flödande överflöd för alla – Det står livligt för mig, hur bittert alla, inte minst jag minsann, tyckte det var när koleran kom mitt i bästa tiden och allt detta härliga grävdes ner i komposthögen. Jag tror det var 1867. Det var enkla vardagsseder, men Mors hand var alltid öppen och den enkla maten var kraftig och rikelig för alla. Till sin hjälp hade hon ”mamsell Chalotte”, ”Chalutan” kallad av oss barn, en snäll medelålders person….
Hon var ett verkligt stöd för Mor och mycket kunnig … så fanns det en arg, rivande köksa, som aldrig blev trött och satte fart på allt omkring sig – ”Lovis” – så ”kammarpigan” Anna och gästrumspigan, väverskan Cajsa alla dessa voro alltid – dessutom en ”tös” ofta ombytt och en ladugårdspiga också ombytligt och först och sist lilla Emma – min oförgätliga sköterska – Köket var stort och ljust och jag minnes så väl när den första järnspisen kom – alla främmande skulle ut och se underverket -. Flera karlar skulle äta i köket – mat i stora stenfat och en kniv och en träsked att äta med och varsin tallrik – icke gaffel! Mest lystes köket upp med törestickor (kådiga utvalda stickor) men en ”dank” d.v.s ett mycket smalt hemstöpt talgljus fanns att tillgå om man särskilt skulle se – varje ledig stund spann flickorna under hösten, men efter jul kom vävarna igång och ”tösen” spolade och snubbades när inte spolarna gick senast 7 på kvällen slutade arbetet – karlarna kommo in till kvällsvard – man pratade och glammade sjöng och dansade också ibland – Frithiofs saga hade då trängt så långt ut och sjöngs mycket – ”Isfarten” sjöngs hel och hållen och varenda vers avslutades med trall lalli lall lalla e.c.t.” – Inget arbete föreföll dem tungt tror jag – de stora stora vintertvättarna då två kar bykta kläder kördes ner till sjön för sköljning och de 4, 5 kvinnorna kommo hem med kjolarna fullkomligt stelfrusna och kängorna fastisade, var Mors förtvivlan, men de bara skrattade och voro glada när de fingo en stor sup i sitt rykande kaffe – Mor var oerhört duktig – vävarna roade henne alldeles särskilt – vacker dräll och våra kläder – t o m fodret till alla de hemsydda skorna – sadelgjordarna och hästtäckena allt vävdes hemma och allt av hemvuxet lin och ull – Jungfrurna skulle ha visst mått vit väv – bomullsklänning och ”ull”klädning och viss vikt ull till strumpgarn – ett par nya kängor och all skolagning – halvsulning – Skomakaren kom med en eller två gesäller – åt i köket och hade verkstad i en flygel, Mor hade alla skinn (från de på gården slaktade djuren som regelbundet sändes till garvaren) på ett rum på vinden och dit fick skomakaren komma och rita upp med krita ”Annas skor och Axels stövlar och Cajsas halvsulor” och så hela personalen igenom – Mor såg noga till att intet läder spintades bort och jag var en intresserad åskådare – i alla dessa skodon var hemvävt foder – Sista året fick jag ytterkängor med 6 knappar och hemvävt grönt yllefoder! Varje fruntimmer i huset skulle ha en ny hemvävd ”ullklädning” om året – den var söndags första året, vardags nästa år för oss ringare folk – men Mor och Mormor hade alltid svart sidenklänning på söndag. For man inte till kyrkan läste Far predikan då alla från köket kommo in. Wallins predikningar lästes alltid. Det ar alltid så fint i rummen, blommor och nätta småsaker – Mors vackra musik och högläsning av verkligt värdefull böcker – Dickens, Bulwer, Walter Scott – e.t.c – Runeberg och Tegnér inte att förglömma gav hemlivet förfining och ro. Ofta reste föräldrarna till Bredene och Christinedal och Karlstad – även till grannar på Näset då var jag oftast hemma hos Emma och hade det så gott och roligt. Hon var redan då nästan lam och blev allt sämre och sämre. Men vad hon gav mig av sund Gudstro och vackra rena tankar har följt mig och stött mig livet igenom. Hon bar sitt tunga, fattiga liv utan knot, utan bitterhet och aldrig ett hårt eller klagande ord kan jag minnas. – ”Så löne Gud vad vi ej förmådde, Ditt var det frö hon i tiden sådde”….
Gäster kommo ofta till Ekholmen – sista åren sedan Morföräldrarna lämnat Bredene och Buda voro de långa tider på sommaren hos oss. – Ett par somrar kom Farbror Yngve med sin fina blida fru och väl inte mer än fyra-fem barn då. Christina var den enda jämnåriga flicka jag någonsin hade att leka med och jag dyrkade henne och såg upp till henne som til lett under Hon var mycket snäll och söt – och hennes moder var en högst ovanligt blid och förfinad dame – Andra släktingar kommo också och ensamma ogifta fröknar – allt det där var nog trevligt och bra och medförde efterrätter och fina kakor till théet – men det som var rätt så odrägligt för hela huset var ”kavaljererna”. Segast var ”Morbror Nicke” Flach – Mors kusin – ”Kapten” – men hur i all världen han blivit det kan jag inte räkna ut … En kapten Norlin, Fars kusin… som satt och hängde några dagar Norlin hade varit på något stockholmsregemente … Axels informatorer…
(Hon fick följa med på resa till Christinedal) allt som man kom närmare kändes det farligare – förmaningarna hur man skulle skicka sig började och jag önskade nog att jag fått vända om hem Men när man lyckligen kommit igenom hälsningsceremonierna försvann man i den stora hopen av barn och folk och hade härligt roligt – Det var så mycket roligt att se – den gamla kyrkan med sina målningar, utslagen från masugnen och smidet – ett helt garde av småpojkar ”knackade” – smidde spik – många berg att gå upp till – en klar morgon före soluppgången fingo vi alla som kunde gå ordentligt gå upp till ett utsiktstorn och se solen gå upp. Det var farbror Yngve som ledde det hela med skarp kontroll – Han var sträng – lät hård och både Axel och jag fruktade och hatade honom – men sedan fick jag se en helt annan sida hos honom när jag kom till skolan i Uppsala – Fint var det i var vrå på Christinedal, en storartad trädgård där man knappast vågade gå, och av mer än hundrade krusbärsbuskar lämnades ut för varje dag en till oss åtminstone 12 barn – inte ett äpple på marken vågade man röra eller springa över en gräsmatta och så länge de äldre voro inom hörhåll sade man inte ett ord – men kunde man stillsamt gående komma utom synhåll flögo vi iväg åt alla håll och lekte springlekar – En hel körsbärsskog var också upplåten åt oss – All betjäning var korrekt – vi åto middag vid ett särskilt bord i matsalen under tystnad och även när jag var där alldeles ensam våga jag just aldrig tala eller röra mig fritt – Knappast tror jag att farbror Christoffer brydde sig om någon i världen mer än faster Emma – Han läste och funderade – hade, som vi sedan upptäckt i hans papper mycket religiöst grubbel att kämpa med – Ett original till bruksförvaltare skötte det hela och farbror Chr – gjorde, som han själv sade, som Ane den gamle offrade ett av sina barn, d.v.s. sina hemman och skogar – om året för att få leva – Och det gick så. Vid hans död fanns intet kvar – inte ens de gamla skrothögarna vid bruket, och han slutade sina dagar som hyresgäst i den gamla smedbyggningen. Men intet förfall var det – hans gamla möbler omgav honom och hans två trotjänarinnor skötte honom tills han vid 93 års ålder fick stilla somna – Prof Sigurd Ribbing som besökte Christinedal ibland sade om de tre syskonen: ”Christoffer skulle ha varit professor i filosofi Yngve brukspatron o Emma gift sig.” Faster Emma var varmhjärtad vårdade sig om folket och allt skulle nog ha varit mycket annorlunda om hon inte varit lungsjuk – sedan jag var en 14 år kom jag henne riktigt nära och hon var mycket ivrig att jag skulle komma till skolan i Uppsala och med kamrater och sedan följde hon mig och mina kära med trofast vänskap – Christinedal såldes rätt snart. De reste utomlands ett par gånger för Fasters hälsa – en kort period var Farbror riksdagsman i 1 kammaren, men var nog inte av de livliga – jag hörde aldrig att han uppträdde. Sedan de lämnat C.dal hyrde de en tid Nygård utanför Vänersborg – bodde så i Skövde – och byggde slutligen en villa vid Lisefors, d.v.s. det hemman där den modernare delen av det gamla bruket låg – En underskön plats – det kan väl knappast finnas en vackrare skogssjö än den lilla Knarrbysjön som låg intill villan – se Morfars lilla skiss – men där var förfärande ensligt – inga grannar och långt till järnväg – dryga två mil till Åmål tror jag – I alla fall funno de sig där och Faster Emma och Faster Selma fingo sluta sina dagar där men sedan måste det säljas och Farbror Chr. flyttade ner till den gamla smedbyggningen som hörde till Christinedal.
(Om kusinerna Bäärnhielm, om morföräldrarna och Örtendahlare. Morfar hade ekonomiska bekymmer och Axel var dyster. -66 på våren fick han en fruktansvärt svår lunginflammation. -67 förfärlig missväxt, skaror av tiggare kommo även till Ekholmen… Föräldrarna hade svåra ekonomiska bekymmer. -68 allmän ekonomisk kris över hela bygden med konkursauktioner. Ekholmen blev ett slags pant till Fars syskon. Juli kom med torka – det talades om att folk blev sinnessjuka av ångest. Till jul åkte de till Karlstad till morföräldrarna. Axel hade en del dyrbara kartor hemma till låns. ”Då kom det förfärliga slaget för oss alla. Ekholmen hade brännt. … intet fanns kvar., absolut intet. Mer än ett par gardiner och ett par silverstakar som Mor fått av sina svärföräldrar och som lilla Emma då hon, bortglömd av de förskrämda pigorna, kröp på armarna ut genom köket – såg på ett bord och drog åt sig med sin krycka… Största delen av brandförsäkringen gick åt för att återanskaffa de dyrbara kartor o.d. som Far haft inne. Drängen, väktaren, hade gått på en bal en lång väg borta.- Hur storartat föräldrarna bar denna förödande olycka kan jag aldrig nog beundra – … För mig var det ett fullkomligt bedövande slag – Jag miste totalt intresset för allt jag bara teg och ville vara i fred… Jag har fått långt långt mer lycka, medgång och kärlek i livet än de flesta och utan det hade jag väl aldrig vaknat upp igen. Redan före branden hade Far börjat underhandla om att åta sig arbetena vid sjön Hästefjordens sänkning .. Nu blev det snabbt bestämt att Far skulle ta platsen genast och vi Mor och jag, flyttade efter så fort bostad kunde ordnas… Mor började med den mest beundransvärda energi samla ihop det nödvändiga för ett nytt hem och skaffa oss kläder och hon gjorde underverk i att få den lilla återstoden av brandförsäkringen att räcka långt…. Alla hjälpte till att sy, min Mormor, jungfrurna … Jag kunde knappast minnas Mor så glad, som hon då var och det förstår jag nu, berodde på lättnaden att komma till helt nya förhållanden där Far hade sitt arbete på nära håll och att slippa gå kvar i den skövlade Värmlandsbygden – för henne en enda sorglig ruin av allt som varit henne så kärt… I början av maj skulle de resa med ångbåt till Vänersborg. ”Den underbara dagen hörde jag för första gången studentsång av en kvartett som sjöng till avsked för en vän som for med samma båt som vi. Det var ett under av ljuvlighet som jag aldrig glömt – bl. annat sjöngo de ”Stå stark” —-
De slog sig ner i Forssarne – det var ett genomhemtrevligt ställe. Ett gammalt herrgårdshus med stora glada rum – 5 rum, 1 tr. upp – stor salong tvärs över huset med ett fönster på var kortvägg och 2 på långväggen – lång lång soffa mellan dem – bord och länsstolar och klarrött möbeltyg vita gardiner och bäst av allt ett nytt piano åt Mor – Nedre våningen var rymlig också med matrum o gästrum – och myriader av råttor – stora stora råttor – men det var så vanligt den tiden överallt.
……..
En av vännerna som nämns var magister Piscator. Dennes far besökte ofta Christinedal när Axel var ung. Han kom åkande i en gammal och osmord kärra fylld med barn och musikinstrument och så blev det glädje och dans Vi har trott att gubben P. var en av Selma Lagerlöfs modeller –
Genom sjösänkningen frilades mark där Far och jag till stor glädje strövade omkring hela dagarna och ett mycket stort intresse för honom blev de massor av stenyxor och flintredskap som funnos särskilt kring de forna öarna (Sundsholmen . fotnot: ”Fars stora samling på Nationalmuseum”).Sjösänkningen ledde till att det kunde byggas en större gård nära sjön. Ladugård för 100 kor, ett stort stall, lador och en bostad för drängar och mjölkerskor och ett rymligt bostadshus. På senhösten 1873 flyttade föräldrarna dit, det fanns bara ett rum färdigt…men Mors oerhörda kapacitet och aldrig sviktande mod när det gällde på allvar, ordnade ur detta tumult ett vackert och trevligt hem som till julen stod färdigt att taga emot min Mormor, Axel och mig – och korv och ljus och kakor och bröd fanns just ”som det skulle vara” och alltid varit hos henne – …
1874 bestämdes i samråd med bl a Farbror Yngve och på mina fastrars enträgna inrådan att jag skulle skickas till Nisbethska skolan i Uppsala och bo hos fröken N. Det Uppsala som Mor och jag kom till 1874 omkr 15 jan. var en liten stad med gamla trähus mest ofta mycket förfallna – oerhört knaggliga gator – ingen vattenledning –
…
Marie Adelborg som kom till Uppsala ungefär då intygar med mig att det var taskiga trasmattor och en fruktansvärd doft av instängda katter i alla förstugor och ett vimmel av stora råttor på de trånga gårdarna – Alla ordentliga fruar hade sina ”förmak” ordentligt stängda och alla möbler övertäckta mellan kalasen … Domkyrkan var mycket förfallen, men allt ordentligt folk gick dit varje söndag och hörde domprosten Thorén domdera – Man hade hyrda bänkar och nyckel till bänken – Prof. Josephson spelade orgel gudomligt vackert. Han var sånglärare i skolan och jag fick komma med i kyrkokören….Nisbethska skolan upptog nedre våningen av Tullberg Linnéska huset – i övre våningen bodde gamla Professorskan Tullberg med sin då ännu ogifta son Tycho.
Hon skildrar skolan där hon på Farbror Yngves inrådan placerades i 6 klass och fortsätter: ”Christina Sahlin (7 klassen) älskade och beundrade jag sedan vi varit tillsammans på somrarna och till Farbror Yngves fick jag komma så ofta jag ville – de bodde i grannhuset.
Minnesanteckningarna slutar med att hon åker hem efter en termins studier i Uppsala. Anm: Hon nämner att ett hus, som hon bott i, stod kvar 1935. Åtminstone slutet är alltså skrivet när hon var minst 76 år (född 1859, död 1950).