[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/historia_bruken_stina_sahlin.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]
Om Christina Sahlin på Kristinedal
föredrag av O. Mauritz Sahlin för Svinhufvudska släktföreningen år 1962
De för oss alla så välbekanta bröderna Gustaf, Wilhelm och Sam Svinhufvud, som voro gifta med var sin av systrarna Sara, Betty och Malla af Geijerstam hade endast en syster, som kom till mognare ålder, nämligen Christina Magdalena, våra äldre generationers nästan sägenomspunna Faster Stina, sedermera gift med Brukspatronen Mauritz Sahlin på Kristinedal i Dalsland, vid pass en mil väster om Tösse; och även om Stina Sahlin på sin tid var både mångomtalad och mångbesjungen, så gick hon samma öde till mötes, som alla andra små fröknar: först giftas dom bort, i andra generationen strykas dom bort ur släktkalendrar och dylikt och slutligen glömmas de bort i nära nog alla fädernesammanhang.
Men låt oss nu ett slag sätta Stina Svinhufvud i högsätet, låt oss leta ut, hur hon växte upp, vart hon egentligen tog vägen och med vilka avkomlingar hon berikat världen. Låt oss för ett ögonblick så att säga nollställa tiden till henne och hennes bröder; pappa Daniel Svinhufvud och Mamma Betty von Wolcker var alltså föräldrarna, och syskonkvartettens 34 barn, 17 pojkar och 17 flickor utgjorde alltså Svinhufvud-kusinerna, varav nio voro Sahlinare. Svinhufvudarnas Geijerstamkusiner voro ej så många, men ingen av dem hette Geijerstam, eftersom det bara fanns flickor på det Geijerstamska löjtnantsbostället Storängstorp i Karlskoga, sju vackra flickor, gemenligen kallade sjustjärnan.
Om vi så skulle till tiden lokalisera syskonen Svinhufvud, så föddes den äldste Gustaf år 1790 och de sist avdöda blevo svägerskorna och systrarna Malla och Betty, som dogo 1892 resp. 1893, Malla i Strängnäs och Betty i Uppsala; och på så sätt kom syskonkretsen att täcka praktiskt sett hela 1800-talet. På manssidan utdog Wilhelmgrenen redan år 1874 och av de båda andra grenarna är det egentligen bara den yngsta, Samuelgrenen, som fortfarande frodas och fröjdas.
Syskonen Svinhufvuds barn, de 34 kusinerna, började fylla ut världen 1822 – den förste var en Sahlinare, och den sist bortgångne blev vår verkligt ”auguste” Augusta Widebeck, död 1937 – och i den kusinkretsen, som nära nog omspände ett drygt århundrade, återfinns exempelvis Pontus I på Stocktorp och alla hans syskon, Carl Svinhufvud på Bergane (Gustafsgrenen) och Gunilla Vogel, den enda gifta av Wilhelm Svinhufvuds alla barn.
Stina Svinhufvud föddes 1797 på Stakelund, en liten gård i Gunnarsnäs socken, (ej långt från kyrkan) som Pappa Daniel inköpt av sin Morbror Harald Hierta i samband med sitt giftermål 1790, och där föddes också de flesta av syskonen Svinhufvud. Vid dottern Stinas dop bars barnet av Pappa Daniels moster Magdalena Wetterholm, som tidigare varit ingift faster till Mamma Betty, och det var alltså efter sin gudmor och dubbelsläkting, som Stina också fick namnet Magdalena. Namnet Christina kom säkerligen, som brukligt var, från mormodern von Wolcker, f. Bonander, vars tilltalsnamn dock var Jakobina, så där var det sannerligen kusligt nära, att vi fått ett verkligt skräcknamn till släktnamn.
Något av de sista åren på 1700-talet flyttade familjen Daniel Svinhufvud från Stakelund till Tydje stom i Dalsland, några km söder om Tösse kyrka, och ungefär samtidigt, 1798, kom värmlandsfamiljen Christopher Sahlin inflyttandes till Vitlanda, några km norr om Tösse. Sahlins hade 3 döttrar och sonen Mauritz, född 1790, så det började tidigt dra ihop sig, även om de unga tu, Stina och Mauritz, inte blevo gifta på ännu ett tjugotal år, nämligen 1822. Umgänget Svinhufvud – Sahlin var dock redan från början intimt, ty vid Sam Svinhufvuds dop i Tydje den 28 febr. 1801 – han döptes av någon anledning samma dag han föddes – står Brukspatron och Fru Chr. Sahlin antecknade som icke närvarande dopvittnen. Och 1824 står både Chr. Sahlin och Sam Svinhufvud fadder till min farfar Yngve Sahlin. På sådant sätt knytas släkter och generationer fastare samman!
Hur Stina Svinhufvud upplevde barndomen på Tydje, känner vi tyvärr ej, men den hade väl sin lantliga, monotona gång. Pappa Daniel gjorde sina möten, var med och tågade omkring i Norge 1814 och fick majors avsked 1818. Bröderna voro ej heller stationära, utan gåvo sig iväg vid 15 års ålder, Gustaf för att bli bruksman och de yngre till militärtjänst då och då. Stina själv satt hemma, men vi vet dels att hon på vintern krigsåret 1814 var på mormorsbesök i Karlstad och passade på att skriva några flirtiga brevhälsningar till en liten löjtnant Piscator i hemtrakten och dels att hon i juli 1818 var med Sahlins på en brunnsresa till Porla, varifrån Fru Anna Lisa skriver till sonen Mauritz: ”Vi har den innerligt glada och hyggliga Stina här, som livar alla våra sällskapar”, men så fortsätter hon: ”Fröken Geijerstam har jag sett, som jag just tyckt riktigt mycket om, men ack, hon är så liten, kanske 13 år, och så är här flera flickor, men förlovade.” Från Porla for sällskapet till ett Sahlindop i Vretstorp och där uppträdde även den 28-årige brukspatronen Mauritz Sahlin som fadder; men det skulle i alla fall dröja fyra år, innan de båda dopvittnena Stina och Mauritz blevo lyckligen gifta. – Och påföljande år, 1819, flyttade Majorskan Betty och dottern Stina till Åmål, och såvitt jag kunnat finna, så hade det bålda majorsparet Daniel ej vidare något gemensamt hem under de återstående 32 åren av deras nära 62-åriga äktenskap; men på somrarna bodde de nog hos dottern Stina på Kristinedal.
Slumpen har emellertid velat, att i en bok 1924 betitlad ”Minnen från en gammal släkt” av Bror Billman har förhållandena kring sekelskiftet 1800 just i Tösse och Tydje beskrivits med många upplysande detaljer från den fattiga, nästan analfabetiska och i övrigt mörklagda socknen. Det var klockaren, som skulle lära ut skrivkonsten och katekesen, men det var sannerligen inte lätt, när vare sig husbönderna eller ungdomarna kunde läsa. Den enda kulturella hållhake man egentligen hade på ungdomen var, att ingen fick gifta sig utan någorlunda kristliga kunskaper, men trots detta rapporterar pastorn i Tösse 1814, att en stor del av församlingen knappast kan läsa ett rent ord uti bok. Men kyrkan regerade likafullt strängt. På 1790-talet bestraffades pojkarna i socknen med obligatorisk kyrkogång, därför att de under gudstjänsttid metat i bäckarna eller gungat och lekt till övermått, varigenom ”den tid vanvårdades, som till Guds ära och sabbatens helgd borde användas”. Sämst gick det dock för fyra pigor, som en natt under Pingsthelgen 1842 rumlat om på Torpane gästgivaregård nära Tydje, för då beslöt kyrkorådet ”att dessa pigor eller någon annan ungdom vare sig karl eller kvinna, som utan husbondes tillstånd går ute nattetid efter kl. tio och förer oljud eller vill intränga i andras hus, skall utan skonsamhet sättas i stocken”. Och om det alltså är sant, att ännu på 1840-talet det var tillåtet att sätta hyggligt folk i stocken, så kanske det också stämmer, att ockulta övningar och magnetiskt hysch försiggick under 1850-talet på Dal, ja t. o. m. på Kristinedal 1853, varom kan läsas i en bokfilm om Dalsland, utkommen 1959. I sina minnesanteckningar från Klefvatiden skriver också Augusta Widebeck på äldre dar, att hon själv i början på 1850-talet, nere i Bohuslän, hemma på Klefva, med egna ögon såg, hur hennes 25-åriga kusin Stina Svinhufvud från Bergane (Gustafsdotter) i någon sorts exalterat tillstånd, genom handpåläggning flyttade tunga byråer o. dyl. Och mellan Bergane och Kristinedal var det förvisso bara ett par mil….
I Åmåls församlings vigselbok står antecknade som vigda: ”Brukspatron Hr Dr Mauritz Sahlin på Stenarsbyn i Fröskogs socken och wälborna Fröken Christina Magdalena Svinehufvud. Han 32 år, hon 25 år. Wigde den 1 aug 1822 af A. Hammargren. Morgongåva efter lag. Lysning den 7/7 1822”. Prosten Hammargrens i Hesselskog med Fröskog tillhörde familjeumgänget och en deras son var f. ö. den Tullius Hammargren, som sommaren 1875 blev Selma Lagerlöfs läspräst i Karlskoga prostgård, och som var gift med Selmas faster Ottiliana.
Stina och Mauritz Sahlin slog sig ned på Stenarsby säteri, som 1840 omdöptes till Kristinedal, där de bodde livet ut, han död 1856 och hon 1858. Stenarsbyn ingick i det godskomplex, som på sin tid ägdes av Dals bergssocietet, och som inköptes av Chr. Sahlin 1792. I köpet ingick en del sätesgårdar, som Stenarsbyn, Henriksholm och Hängelö, allt i Dalsland, diverse gruvfyndigheter, Vitlanda bruk etc. Redan år 1815 hade Chr. Sahlin överlåtit en del gårdar på barnen och Mauritz Sahlin fick då Stenarsbyn på sin lott. Det räckte f. ö. väl till åt systrarna också, ty godskomplexet hade en areal av närmare 15 000 tunnland.
Stina Sahlin fick sammanlagt nio barn, först fyra pojkar i rad, Hjalmar (sed. kallad Christoffer), Yngve, Axel och Hugo, så det märktes nogsamt att man levde i Götiska förbundets hägn. Men påhittiga och moderna må man säga de voro på Dal, ty man kunde häromåret läsa i någon idagspalt, att farfar Yngve Sahlin är första belägget, 1824, för Yngvenamnets pånyttfödelse efter Ynglingaättens dagar! Och därefter kom flickorna Hilma, Vendela, Emma och Selma, knappast bättre än pojknamnen. En pojke Robert var näst yngst, men dog tidigt. Att ändra förnamn gjorde man dåförtiden lika friskt som man nu hittar på nya efternamn; sålunda var Mauritz Sahlin döpt till Magnus Reinhold, båda namnen från morssidan och i en kyrkbok kallas han t.o.m. för Gustaf Reinhold men ändrade sitt namn i 15-årsåldern till Mauritz. I en del familjebrev kallas han också ”älskade Maurice”, så det kanske var där som skon klämde.
Om det storstilade och gästfria livet på Kristinedal har Fredrek på Ransätt , F. A. Dahlgren, skrivit i Magisterns kondition 1840, så nu skall här endast citeras några brottstycken därur rörande Stina Sahlin:
Fru Sahlin är en satans människa. Ni kan aldrig föreställa Er, vad hon är förträfflig. Gud signe henne ! Hon är min förtjusning. Den fina, den skära känsla, som är quinnan så egen, den finnes hos Fru Sahlin par excellence. Det finns inget sant, gott och skönt, för vilket hennes eterfina sinne ej är öppet. Hon är så god, så god – hon är så öm och mild, så barnhertig, så äkta quinlig. Denna superfina takt, instinktartade förmåga att kunna alltid slå in på det bästa, denna finhet är Fru ’Sahlins tillhörighet i högsta grad. I hennes närhet är idel hälsa och hugsvalelse. Att höra henne tala är en njutning. Hon sjunger också som en seraph; dock är det endast naturtoner, ty konsten har ej fått göra något hos henne i det fallet. Hon har i allmänhet ej fått särdeles bildning, men det är märkvärdigt, vad naturen kan uträtta hos ett harmoniskt och väldanat sinne. Fru Sahlins lekamens volym är väldigt tilltagen. Ehuru endast omkring 40 år kan hon mäta sig med vilken rumfyllande matrona som helst. Ögon har den människan, som varit och än idag är lika granna, må ni tro. Ja summan av saken är, att undertecknad råkar vara pinkär i den ”elementskade” frun.
Men livet på Kristinedal hade ock sina avigsidor, långt bort och ganska ensligt som det låg och med ständigt vikande tendens för järnbruken. Mauritz Sahlin själv var mycket på resande fot, till Persmässor och Fastingar, Vänersborg och Göteborg etc., och 1834 – 1835 till Riksdagen, där han tillhörde borgarståndets fjärde s.k. bergdistrikt. Det besöket höll på att kosta honom livet i kolera, och man kan förstå, att Fru Stina då var i panik hemma på Dal. Mot riksdagsslutet våren 1835 skriver hon hjärtskärande brev till mannen, i ängslan att det skall trassla till sig för hemresan. Så här låter det exempelvis: ”Du store Gud vad denna skilsmässa kostar på mig; jag är ibland så övermiggiven, att jag knappt tror det slutar väl, och aldrig är det mer värt att tro, att Riksdagen blir slut; de drar Eder bara vid näsan.” – Eller så här: ”Men min längtan är så stor att det värker uti bröstet och jag kan ej sitta stilla några minuter, utan jag går hela dagen, så jag är uttröttad om kvällen.” Och det sista riksdagsbrevet slutar: ”ja outsägligt är Du välkommen hem, med öppen famn skall Du vara mottagen av Din trogna, ömma hustru Stina Sahlin.”
Även om de fyra äldsta gossarna Sahlin från mitten av 1830-talet voro borta hela vintrarna, först i Karlstads lärdomsskola och sedan i Uppsala Katedralskola, och flickorna voro krassliga i alla tänkbara krämpor, så fingo dock makarna Sahlin uppleva de 25 första äktenskapsåren med alla barnen i livet. Den yngste sonen Robert dog 1847, tio år gammal, och just då var Mauritz Sahlin i Stockholm, och år 1850 råkade dottern Hilma Kjellson, tämligen nygift och i väntans dagar skada sig dödligt vid en skenolycka nära Kristinedal. Stor var sorgen där och i hela bygden, och efter begravningen skriver familjen Sahlins husläkare Segerstedt i Åmål så här till sina vänner på Kristinedal: ”Aldrig har jag ännu någonstädes sett en så djup och genomgripande sorg, så värdigt och så kristeligen undergivet bäras, som vid detta tillfälle”. —-
Dottern Vendela Bäärnhielms tragiska bortgång i barnsäng på Kristinedal 1856, efterlämnande make och tre små pojkar blev särskilt påkostande för Stina Sahlin, som endast några månader tidigare följt sin käre make Mauritz Sahlin till familjegraven på Fröskogs kyrkogård, varmt hyllad av hela Dalsland, av den svenska bruksvärlden och av en stor och sörjande släkt. I griftetalet karakteriserades Mauritz Sahlin såsom ”rättvisligen känd för icke blott upplyst förstånd, mycken bildning, omfattande och grundlig insikt i allmänna värv och ärenden, utan även för den redligaste och kraftigaste vilja och en sällsynt förmåga att lätt och klart uppfatta och med redighet, anspråkslöshet, grannlagenhet och vänlighet sköta sina förehavanden.”
Även Christina Sahlins mamma Betty, änkefrumajorskan Svinhufvud, som hon benämnes i kyrkböckerna hade avlidit på Kristinedal år 1854 och pappa Daniel dog 1851 hos sonen Gustaf på Bergane. Christina själv överlevde sin make knappa två år – hon dog den 8 jan. 1858 – och hon blev också den sista brukspatronessan Sahlin. Den äldste sonen Christoffer, som aldrig gifte sig, liksom ej heller döttrarna Emma och Selma, övertog den nedåtgående bruksrörelsen, som också helt avvecklades under de närmaste decennierna.
Av de övriga sönerna gick Yngve den lärda vägen och blev professor i filosofi i Uppsala, där han för övrigt under en unik 13-årsperiod var universitetets rector magnificus, under det att Axel och Hugo först blevo officerare vid Wärmlands resp. Västgöta Dals regementen, men snart övergingo till privat verksamhet. De fyra bröderna Sahlin uppnådde alla en ovanligt hög ålder; när den yngsta Hugo dog 1909, 83 år gammal, var de fyras sammanlagda ålder 339 år; äldst blev Yngve, som dog 1917 vid 93 års ålder och hade då 33 barn och barnbarn i livet.
Stammodern Christina Svinhufvuds ättlingar har grenat ut sig i många släkter; Sahlinarna själva har under de gångna 100 åren varit ytterligt produktiva, och flickorna har bidragit med den äran; —-
De Sahlinska ättlingarna med sidogrenar ha i stort sett, mer eller mindre framgångsrikt, tjänat Konung och Fosterland, endast några enstaka vikingar ha bildat familj i Amerika, många läkare och lärare, jurister och präster finnes i släktkretsen, och en del ha t. o. m. vågat sig på de vetenskapliga disciplinerna. Det kanske kan vara av särskilt intresse i närvarande tid, att Christina Sahlins sondotter Essie Boëthius (Axelsdotter) är mor till den berömda syskontrion Bertil, Axel och Gerda Boëthius, och en annan sondotter Vendla Asplund (Hugosdotter) är mor till bröderna professor Erik Asplund vid Riksmuseet och konstdoktorn, författaren och skalden Karl Asplund, så jag tror nog att Christina Sahlin i sin himmel med samma välbehag blickar ned på sina tvåhundrataliga efterkommande, som dessa ser upp till en stammoder, som i så rikt mått delat med sig av friskt mod, god vilja, sunt förstånd och hängivenhet för det rätta och riktiga här i livet.
Stockholm den 8 september 1962
M. Sahlin