Från Släkthistoriskt Forum 2007:1; recension av Elisabeth Thorsell

Sahlin – en brukssläkt med historia på Dal

Brukspatronerna Sahlin på Dal, av Mauritz Sahlin. Utg. av

Sahlinska Släktföreningen. 2006. Inb., ill., 134 s., inga register.

ISBN 1091-631-8989-5. Pris 150 kr + porto (40 kr inom Sverige)

från info@sahlinska.se .

Värmlandssläkten Sahlin, som är känd sedan sent 1500-tal,  då Casparus Salinus var notarius publicus i Marienburg, kom på slutet av 1700-talet till Dalsland. Detta skedde genom att Christopher Sahlin (1760–1831) år 1792 köpte in ett konkursbo, bestående av bl.a. Hvittlanda bruk, fyra sågar, fem kvarnar och säterierna Henriksholm, Hängelö och Stenarsbyn, alltihopa beläget i sex olika socknar, till en kostnad av 53.000 riksdaler.

Om denne Christopher och hans mödor vid brukshanteringen och hans efterkommande har ättlingen Mauritz Sahlin, f d VD för SKF, skrivit denna bok, främst för släkten, men också för andra intresserade av bruk och Dalsland.

På den tiden, innan e-posten, skrev man brev hela tiden till släkt och vänner, och de har bevarats i stor utsträckning hos släkten Sahlin och i den med dem befryndade släkten Wohlfahrt, en annan brukspatronssläkt på Dal. Detta gör att boken får många livfulla inslag genom utdrag ur breven.

Christopher var en duktig bruksman och under hans tid fördubblades produktionen av stångjärn vid hans bruk. En annan mycket lönsam produkt var brännvin, som ibland gav dubbla intäkten jämfört med stångjärnet. Christophers hustru Anna Lisa Reinholdsson (1757–1819) var den som ansvarade för den produktionen, och som under makens sjuklighet på äldre dar skötte det mesta av rörelsen. Tyvärr dog hon före honom och han fick det besvärligt, men förlitade sig på sonen Mauritz Reinhold (1790-1856).

De olika familjemedlemmarna i flera generationer biograferas i olika avsnitt jämte sina makar, och det finns gott om porträtt av olika slag. Man möter här namn som Wohlfahrt, Waern, Bäck, Kjellson, Bäärnhielm. Här finns också en hel del nytagna bilder av Sahlinska gårdar.

Författaren F. A. Dahlgren var i sin ungdom informator hos Mauritz Reinhold och gav följande omdömen om sönerna: ”Yngve är något à la genie; de andra dock medelmåttiga huvuden”. Vilket visade sig vara sant, då Yngve slutade sin bana som Rector Magnificus i Uppsala, och de andra på mindre märkliga poster.

Herrgårdslivet var glatt och gästfriheten stor, vilket avspeglar sig i Mauritz Reinholds bouppteckning, där han innehade 26 sängar och 187 par lakan.

Mauritz Reinhold sysslade förutom sina bruk även med mer allmänna åtaganden och medverkade bl.a. till byggandet av Säffle kanal och Tösse kyrka (efter minst 50 års stridigheter i församlingen), och mycket behövliga förbättrade vägar på Dal.

Författarens bakgrund inom industrien gör att han här och där värderar brukspatronernas förmåga att förvalta sitt ärvda kapital, och han finner att Mauritz Reinhold med näppe får godkänt, trots idogt arbete. Konjunkturerna i mitten på 1800-talet var inte nådiga mot de gamla små bruken, som snart försvann alldeles, eller omvandlades till pappersbruk.

Efter det släkthistoriska avsnittet följer ett faktaavsnitt om hur det var att leva på1800-talet. Här diskuteras hur den förbättrade postgången förenklade livet, hur cykeln och järnvägarna ändrade kommunikationerna och gjorde det lättare att se sig om i världen. Elektricitet, tidningar, telegraf och telefon bidrog också till ökade kontakter.

Sen kommer en kortfattad genomgång av svensk järnhantering från malm till färdig produkt. Att järnbruk, som var baserade på tackjärn, hamnade i Dalsland berodde på att det var kraftig konkurrens om skogen och det därav tillverkade träkolet. Detta behövdes både vid tillverkningen av tackjärn och vid smidet. Gruvorna behövde också tillgång till skog för byggandet av stöttor, konstgångar och eldning [tillmakning] före krutets tid. Detta fick till följd att Bergskollegium i mitten på 1600-talet reglerade hela hanteringen så att bruken inte fick läggas i närheten av masugnarna, som behövde träkolet för tackjärnets tillverkning. Det var nämligen enklare och lättare att transportera tackjärn än malm längre vägar. På så sätt fick hugade brukspatroner, som hade tillgång till vattenkraft, bygga bruka ganska långt från gruvor och hyttor, även om transporterna fortfarande var långa och besvärliga.

Så länge Sverige var ledande på den tekniska sidan av järnhanteringen, så var det lönsamt att tillverka stångjärn och vid manufakturerna saker som spik, verktyg, hushållsföremål och mycket annat, även för export. Under 1800-talet lyckades dock engelsmännen ta fram metoder för att använda stenkol och ångmaskiner för framställning av järn och stål, processer som kunde rulla på under hela året, och inte var beroende av vattenkraftens skiftningar under året, beroende på väder och vind. Detta var början till nedgången i den svenska brukshanteringen som medförde att mot slutet av 1800-talet fanns det inga järnbruk kvar i Dalsland, de flesta försvann helt och hållet och några övergick till att bli pappersbruk.

Författaren går så igenom de olika Sahlinska bruken och funderar över deras lönsamhet och hur de sköttes med högst varierande framgång.

På slutet kommer en historik över de Sahlinska gravarna i Ånimskog och Fröskog, som nog har mest intresse för ättlingarna. Som en not till s. 122 där författaren gissar hur stor befolkningen i Fröskog var år 1800, kan sägas att där då bodde 269 män och 282 kvinnor, vilket kan utläsas ur Tabellverkets sockenstatistik.

En mycket innehållsrik bok, som bör läsas av den med intresse för Dalslands historia, och personhistoria.

Elisabeth Thorsell

Top