KRÖNIKA FRÅN SAHLINMÖTET I UPPSALA den 30 augusti 2014

KRÖNIKA FRÅN SAHLINMÖTET I UPPSALA den 30 augusti 2014

 

Hela 60 medlemmar i den Sahlinska släktföreningen hade tackat ja till styrelsens inbjudan och samlades vid universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala för att delta i en rundvandring i biblioteketoch den sedvanliga femårsstämman.

Redan i bibliotekets förhall hälsade överbibliotekarien Lars Burman oss särskilt välkomna som ättlingar till C Y Sahlin och sedan förde han oss in i visningssalarna där han, förstebibliotekarienKrister Östlund och medhjälparen Staffan Elmgren, berättade trevligt om bibliotekets och bibliotekshusets historia och de värdefulla samlingarna, t ex Silverbibeln. Efter en titt i gruppläsesalen, där det är tillåtet att tala i samtalston!, ledde de oss in bakom säkerhetsbarriärerna och vi fick t o m tränga oss in i överbibliotekariens magnifika arbetsrum innanför den berömda balkongen, där våren utropas varje sista april. I ett av de vackert återställda biblioteksrummen fick vi se några utvalda handskrifter av Carl Yngve och några av de finaste dyrgriparna i samlingarna, innan vi blev bjudna på kaffe och bullar i personalmatsalen.

Ordförande Olle tackade de tre ”visarna”, som inte alls var några dammiga gamla bibliotekarier (fördom!) och som ställt upp fastän det var lördag, och överlämnade var sin flaska vin till dem.

Sedan släpptes vi ut ur säkerhetszonen och fick låna ett annat vackert rum där Martin Rörby berättade om den i år 100-årsjubilerande Margit Sahlin och hennes bakgrund som dotter till Enar Sahlin och som sondotter till Carl Yngve. Till hans föredrag hörde ett proffsigt bildspel, där man t ex kunde se att Margit hade långa flätor fram till studentexamen, men sedan var kortklippt. Därefter tog ordförande Olle över och med Harald Bohlin som sekreterare ledde han oss snabbt och effektivt genom släktmötets  föredragningslista där alla beslut visade sig redan vara väl förberedda.

Så lämnade vi Carolina och gick i skönt förhöstväder till den Sahlinska graven på gamla kyrkogården och den Sahlinska släktgraven med den stora gravstenen med Carl Yngves namn överst och Margits längst ner. Det är släktföreningen som vårdar graven och sedan sist har en del av namnen blivit imålade. Vi besökte också Carl Yngves bror Axels grav, medan brodern Hugos gravplats inte längre är känd, men även han begravdes där. En ättling till honom, Elisabeth Bern Stenberg, hade hittat fram till vår släktförening och deltog nu som ”anhörig” i vårt möte, liksom Liza Boethius, ättling till Carl Yngves bror Axel.

Så var det dags för de femtio som anmält sig till middagen att dra sig till Värmlands nation för en stunds mingel och så småningom gruppfotografering inträngda i en trapp. Bilden kommer nog att erbjuda tillfälle att jämföra ansiktena för att identifiera de där speciellt Sahlinska dragen. Är det inte näsan och de tunga ögonlocken?

Vi gick genom det så kallade Geijerrummet förbi Carl Yngves porträtt in i biblioteket med vackert dukade bord. Det är nationens studenter som på ett helt professionellt sätt sköter om både matlagning och servering. Vi bänkade oss enligt den placering som blandade äldre med yngre. Till förrätten hälsade Olle oss välkomna och sedan påminde släktens nestor, Peter Sahlin, om att Carl Yngves hustru Maria var född Nordenfelt och berättade spännande historier om några Nordenfeltares öden på 1700- och 1800-talen fram till hans egen barndom på det släkthistoriska bruket Björneborg.

Som ett exempel på en något yngre tradition introducerade jag den Sahlinska släktvisan, skriven av Folke Bohlin till mötet 1954 och uppförd på de flesta av de senare släktmötena. Nu återgavs den genom en inspelning och för att öka begripligheten läste jag först upp texten om ”fastrar, mostrar och bohliner”.

I ett särskilt tal hyllade Olle vår avgående sekreterare Anna Lindskog för hennes stora och viktiga insatser för föreningen och överlämnade potentiella gåvor i form av presentkort.

Kerstin Sahlin, dotter till Peter, har varit prorektor och har ofta blivit tillfrågad om sin relation till Carl Yngve. Nu berättade hon om studentnationernas betydelse och gav prov på den vänliga konkurrens som finns mellan dem genom att som inspektor på Östgöta nation ändå ge något litet beröm åt Värmlands nation. Michael Sahlin och Harald Bohlin med den (så vitt känt) icke besläktade Inga Svanfeldt vid pianot framförde några gluntar, en som nämner Cecilia Vasa, vars porträtt vi sett på Carolina, en allvarlig, En kväll på kyrkogården, med tanke på vårt besök just på Uppsala gamla kyrkogård och en om Gluntens moster, som en hyllning till alla närvarande mostrar.

Detta uppsaliensiska inslag uppskattades både av dem som hört gluntar förr och av dem för vilka det var något nytt.

Thomas Rörby gav ett personligt uttryck för den yngre generationens tacksamhet för hela arrangemanget, vilket ger hopp om föreningens fortlevnad, liksom det faktum att det fanns så många yngre släktingar bland deltagarna, med fler generationer tillbaka till den gemensamma nämnaren Carl Yngve.

Sedan Peter Sahlin tackat för maten och skålat för styrelsen och Olle, var det dags för alla tillresta stockholmare och oss andra att bryta taffeln och starta hemresan och jag gick genom Uppsalas gator gnolande på släktvisans

”Och här känner man den fläkten

av släkten

Sahlin

som viskar ömt

vad minnet gömt

till denna glada fest.”

 

Erland Bohlin

 

 

Top