Krönikor: KRÖNIKA FRÅN SAHLINSKA SLÄKTFÖRENINGENS MÖTE I UPPSALA DEN 28 AUGUSTI 2004

[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/moten_kronikor2.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]

De flesta av de 78 släktingar och fränder som anmält sig till någon av aktiviteterna under släktmötet kom till konsistorierummet i Universitetshuset i lagom tid till kl 1300 – utom vår ordförande Henrik S, som fastnat i bilköer. Henrik kom i alla fall innan den akademiska kvarten runnit ur timglaset och intog det högsäte som Carl Yngve (CY) en gång suttit in. Synen var anslående med Henrik under en vacker tronhimmel.

Vi hade då alla försetts med en bunt papper, tjock som CY:s doktorsavhandling, med bl a deltagarlista, stadgar, föredragningslistor, verksamhetsberättelse, släkthistoriska notiser och ett vackert häfte med Maria Nordenfelts delvis kryptiska dagboksanteckningar från tiden för CY:s frieri sommaren 1855. Det är Olle S som skrivit rent och kommenterat den och försett den med illustrationer.

Henrik S hälsade oss välkomna, särskilt representanterna för ”sidogrenarna” Nordenfelt och Wohlfahrt, och berättade att han själv varit med på släktmötet 1949 – då som en ännu ganska ovillig junior – och sedan på släktresan till Värmland-Dal 1955 – då som en ung buse – och sedan med allt större intresse på alla de följande. Nu anmälde han att han avsagt sig omval till ordförandeposten, efter tio år som vår preses.

Så gick ordet till Thomas Heinemann, tidigare intendent för universitetets konstsamlingar, som varit vänlig nog att komma och berätta om universitetshusets tillkomst. CY valdes redan 1872 till ordförande i den kommitté som skulle förbereda firandet av universitetets 400-årsjubileum 1877. Då dök också önskan upp om ett nytt universitetshus i st f det tråkiga konsistoriehuset vid S:t Eriks torg. Man tog till så storslaget så att aulan skulle rymma alla de studenter och alla universitetslärare som fanns 1887, dvs 1.500! Sedan dess har ju den offentliga sektorn och därmed också antalet studenter ökat avsevärt, men huset har ändå kunnat användas i relativt ursprungligt skick i 100 år.

Universitetet engagerade först arkitekten Stenhammar och sedan arkitekten H T Holmgren och ansökte om pengar. Staten betalade nyttorummen, men inte högtidssalen. Byggmästaren C H Hallström, som lagt det lägsta anbudet – 740.000 i fast pris! – gjorde en dunderkonkurs, vilket delvis berodde på att CY och kommittén i efterhand höjde standarden utan att höja betalningen.

Det krävdes 260 sammanträden i tio år innan huset var färdigt, men CY synes nöjd med resultatet, där han står i hörnet av konsistorierummet i form av en byst av John Börjeson, med den ämbetskedja han fick av Oscar II i samband med 400-årsjubileet.

Harald Bohlin berättade så om det berömda – och kritiserade – mottot över ingången till aulan: ”Tänka fritt är stort / men tänka rätt är större”. Sedan några kommittéförslag underkänts utsågs en ny kommitté med CY som ordförande. Det finns inga protokoll från den här kommittén, men det är mycket sannolikt att CY spelade en stor roll för valet av sentensen. Harald hade hittat många uttalanden, dels om vad Thorild kan ha menat, vad CY (och kommittén?) kan ha menat och hur det sedan uppfattats (t ex av studenttidningen Ergo för några år sedan: ”halvfascistiskt”). Alla dessa uttalanden hade han samlat i ett tankeväckande PM, som fr a innehöll ett referat av CY:s tal vid universitetshusets invigning. Detta tal ansåg Harald kunde sammanfattas i mottot över ingången till aulan. Förhoppningsvis får vi senare en fullständig version av hans PM, som vi kan ha som läxa till nästa släktmöte. Efter dessa miniföreläsningar presenterade Thomas konsistorierummet med dess högtidliga utformning med svarta väggar och vackra takdekorationer och den imposanta aulan. Sedan fick vi vandra genom de ståtliga fakultets- och kanslersrummen, med många anslående porträtt av kungar, professorer och andra kändisar, innan vi gick ner till Café Alma i universitetskällaren, där vi bjöds på fika och sammanträden med de olika grenarna.

Kl 1600 var det dags för återsamling i konsistorierummet, som nu fyllde sin ursprungliga funktion att vara sammanträdeslokal. Henrik S klubbade genom den traditionella dagordningen i god fart och med gott humör och Olle S valdes till ny ordförande. Till sist tog Peter S ordet och tackade sin kusin Henrik och hans styrelse för deras arbete. Det har krävts sådana eldsjälar för att blåsa liv i släktsammanhållningen efter tjugo års törnrosasömn. Nu handlar det inte bara om en middag vart femte år, utan om resor och informationer av olika slag.

Henrik tackade styrelsen för gott samarbete och särskilt Harald B, som varit sekreterare utan rösträtt och som gjort ett oerhört fint jobb. Det var också i Haralds matsal som beslutet att föreslå bildande av en släktförening togs av Henrik, Peter och Harald.

Nu fick Pella S förvarna om hur det traditionella gruppfotot skulle organiseras vid kvällens middag och så berättade släktarkivarien Yngve S om arkivförteckningen Sahliniana och om den fotoutställning han arrangerat i anslutning till middagen. Han framförde också styrelseledamöternas tack till Henrik och Harald och överlämnade Fernows ”Beskrifning öfver Wermeland” till Henrik och Monica Wohlfahrts ”En för tiden odelbar slägt” till Harald.

Olle S introducerade häftet med Marias dagbok och fyllde på kommentarerna med att berätta att Maria var 22 år vid förlovningen, men fick vänta några innan CY tjänade tillräckligt för att de skulle kunna gifta sig. Breven från förlovningstiden är mycket intressanta. Maria läste filosofi, t ex böcker av Hegel, och i breven diskuterade de också religion, eftersom Maria kände sig attraherad av väckelserörelsen, som CY försiktigt varnade henne för. Hennes musikalitet uppmärksammades av J A Josephson och hon spelade t ex Schubert, vilket musikhistorikern Folke B fann överraskande tidigt för att vara i en svensk herrgård i landsorten. Det första CY köpte till det gemensamma hemmet var ett piano till Maria. Men när Marias far motionerade i riddarhuset att kvinnor borde kunna bli myndiga, så sa Maria ”Jag vill inte bli fri, utan alltid bero av mitt hjärtas härskare”.

Olle Nordenfelt framförde de inbjudna gästernas tack och vände sig särskilt till Olle S för allt hans arbete med släktforskningen, som ju delvis sammanfaller med Nordenfeltarnas och som han inom kort skulle presentera vid ett möte med Nordenfeltarnas släktförening.

Efter en timmes paus träffades vi vid den Sahlinska släktgraven på den gamla ärevördiga kyrkogården. Efter helgsmålsringningen prydde Olle S den med blommor och vi konstaterade att också Gunvors och Margits namn nu ristats in på gravstenen och att både den och kantstenarna var rengjorda. Efter ett kort besök vid den näraliggande graven med CY:s bror Axel S och hans maka Axelina och deras dotterson Gösta Boëthius med hustru Hanna, passerade vi i ett begynnande strilregn den Hammarskjöldska familjegraven med Dag H, innan vi skyndade till Gästrike-Hälsinge nation och den väntande middagen.

Men innan vi fick sätta oss till bords fick vi en drink och något upprymda ställde vi upp för släktfotot, som Pella S arrangerade i två versioner, en första då vi stod med nummerlappar som en samling gammaldags bovar, och en – tagen i småportioner! – då vi försökte se ut som vanligt igen.

Vi var placerade vid småbord om åtta och att de som ansvarat för placeringen lyckats väl hördes genom det snabbt ökande sorlet. Men Harald B överröstade oss och sa att han var vår toastmaster och påpekade att CY såg ner på oss från ett porträtt på väggen, eftersom han var nationens inspektor i 18 år, dubbelt så länge som han var det på Värmlands nations! Han betydde mycket för att ordna upp nationens ekonomi och utverkade ett stort lån från universitetet, som gjorde att det nationshus som vi nu satt i, kunde byggas. Han erinrade om att CY:s sondotter på 1930-talet ”valdes” till inspektorsfru på GH, nämligen då hennes make Torsten valdes till inspektor. Även hans porträtt pryder festsalen och han höll nog ett särskilt öga på de fyra söner som fanns i salen.

På uppdrag av Olle S uppmanade Harald alla som var med på en Sahlinsk släktfest för första gången att resa sig och så hälsade han dem särskilt välkomna och utbringade en skål – i vatten! – för oss alla.

När det blev Henrik S tur att tala så måste krönikören ha slumrat lite, för det enda jag minns var en historia han berättade apropå alla valen vid årsmötet: Vid en stämma hade en person föreslagits till revisor och då påpekade någon att han var död, men ordföranden fann sig och sa att revisorsuppdraget ju inte var så maktpåliggande. Nu hade Henrik själv just blivit vald till revisor…

Så var klockan 21 och Harald B beklagade att fönstren inte gick att öppna, så att vi kunde få höra Gunillaklockan ringa, just då han och Michael S med Folke B vid pianot framförde två av de stillsammare gluntarna, nämligen just ”Slottsklockan” och ”På kyrkogården”. Om någon därav kände sig nedslagen uppmuntrade Harald B oss med ett ”Drick så mycket vin ni vill, släktföreningen betalar.”

Tre bröder B framförde ”Släktvisan”, som Folke skrev till släktmötet 1954 och sedan fick vi glass till efterrätt.

När det var dags för kaffet kunde vi flytta om och prata med nya fränder, tills vi blev avbrutna av att Michael S och Harald B sjöng ännu en glunt: ”Nu tror jag det kan vara tid att tänka på refrängen”, men med det menade de inte att köra iväg oss.

En speciell tradition försökte vi också föra vidare till kommande generationer, nämligen den barnvisa som CY sjöng för sina barnbarn. I den uppteckning Mauritz S, presenterade till släktträffen på Värmlands Nation 23 maj 1964 står det så här:

Himmelshöga böljan
sköljer över skutan,
timmermannen letar
ett förborgat läck,

Masten vräks i sjön
och skeppet välver, utan.
Pumpa pumpa pumpa
Alle man på däck.

Flera av de närvarande från olika grenar hade varit med om att sitta, om inte på CY:s så på någon äldre släktings fot och gunga med vågorna tills det var dags att pumpa med armarna och så flyga upp i knäet vid ”alle man på däck”.

Melodin är helt enkelt första raden på ”Imse vimse spindel”, sjungen 4 (!) gånger med tillägg av en ters lägre på ”-tan” i ”utan” resp. ”skutan”.

I sitt tack betonade Olof Nordenfelt att vår släktförening har mycket att tillföra andra släktföreningar, t ex vår regel att varje gren väljer sin representant i styrelsen, vilket gör att förankringen blir bättre och fler aktiviteter.

Erland B berättade lite om vilka skatter för olika forskare som fanns bland Margits saker och som Madeleine Åhlstedt generöst låtit Släktföreningen få överta. Nu ska de registreras och gås igenom innan de fördelas på olika offentliga arkiv.

Göran Wohlfahrt prisade vår släktförening för dess vitalitet och jämförde med sin egen, som har ganska få medlemmar, eftersom det var så många i släkten som utvandrade till Australien och USA på 1800-talet. Han tackade organisatörerna av vårt släktmöte och skålade för Sahlin-släktens framtida välgång.

På slutet begärde en representant för yngre generationer, Jacob Lindblad, ordet och uttryckte stor tacksamhet och glädje över det arbete som lagts ner på släkthistorien och släktsammanhållningen. Det känns lovande för oss lite äldre att ha fått höra.

Efter det var det inte mycket annat att tillägga än ”Tack för ikväll” och ”God natt” och så drog en del iväg till Stockholmståget och andra strövade hemåt i Uppsala-natten och kände samhörigheten både med de gångna generationerna och de levande.

Vi ses igen om fem år – senast!

Erland Bohlin

Top