[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/moten_kronikor5.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]
[title1]
berättat den 3 september 1955 på Ransäter vid
Sahlinska släktföreningens extra släktmöte
av Gösta Bäärnhielm
[/title1]
Brukspatron Mauritz Reinhold Sahlin – pappa till professor Yngve Sahlin eller farfar, som de äldre Sahlinarna här kalla honom – var född 1790 på Haddebo bruk i Närke. Han tycks redan 1815 ha av sin far brukspatron Christopher Sahlin d. ä. köpt Stenarsbyn, som Kristinedal hette på den tiden. Mauritz S. gifte sig 1822 i Åmål med Christina Svinhufvud, född 1797 och dotter till majoren Daniel Svinhufvud och h. h. Elisabet (Betty), f. von Wolcker, från Bergane i Steneby socken på Dal. De unga togo sitt hem på Stenarsbyn i en äldre byggnad, som ännu finns kvar. På 1820-talel uppförde Mauritz Sahlin på gården den herrgårdsbyggnad, som nu finns där och i huvudsak är sig lik än i dag både utan och innan. I ett eller ett par rum finnas t.o.m. de ursprungliga tapeterna kvar. År 1840 döpte Mauritz Sahlin om egendomen och gav den namnet Kristinedal, tydligen för att hedra sin hustru Christina (liksom hans pappa på sin tid givit sitt bruk vid Knarrbysjön namnet Lisefors för att hylla sin hustru Lisa Sahlin, f. Reinholdson). I Mauritz och Stina Sahlins äktenskap föddes under 1820- och 1830-talen 9 barn: brukspatron Christofer d. y., som förblev ogift. professor Yngve, från vilken de här närvarande Sahlinarna härstamma, löjtnant Axel, som blev morfar till de tre professorerna Boëthius och deras bror, som tyvärr uteblivit här i dag, löjtnant Hugo, som blev morfar till fil. doktorn och författaren Karl Asplund och han syskon, vilka också strejkat från mötet, vidare Hilma, som blev g. m. löjtnanten Johan Fredrik Kjellson, Wendela, som blev g. m. min farfar brukspatron Gustaf Bäärnhielm, Emma, som förblev ogift, Robert, som dog redan som barn, och Selma, ogift.
Mauritz Sahlin var en mycket dugande och driftig man och en god och vänlig människa. Han avlade i Lund både kansli- och hovrättsexamina och tjänstgjorde därefter någon tid i Göta hovrätt. Omkring 1810 gjorde han en resa till Tyskland, Frankrike och England. Efter återkomsten därifrån valde han att biträda sin far i att driva dennes yrke och sköta hans många och svåra affärer. Han anlitades mycket i allmänna värv. Jag vill minnas, att pappa berättade, att Mauritz Sahlin var erbjuden att bli landshövding i Älvsborgs län men avböjde. Han var riksdagsman vid l834 års riksdag, då han höll på att duka under för koleran. Han kallades av Konungen år 1846 att vara ledamot i en kommitté som skulle uppgöra förslag till representationsreform. För detta uppdrag fick han försaka att vara tillsammans med de sina hemma på Kristinedal både julen 1846 och nyårshelgen 1847. Från Stockholm skriver han den 6 januari 1847 till sin 16-åriga dotter Wendela, min blivande farmor, bl.a.:
”Tack hjertligt för båda dina bref, att du kom i håg mig både Juhl och nyår; det var mig så kärt att mottaga dessa käre rader från alla mina ömt älskade och saknade Barn. – Från Stockholmslifvet har jag föga att omförtälja, som kan roa dig – huru 15 Gubbar sitta i komite kring ett långt grönt bord och disputera kan jag ej göra för dig så åskådligt att det just skulle förtjusa dig och föga annat, än detta, fäster nu min uppmärksamhet. – Gud välsigna dig min lilla kära Vendela helsar och beder
Din hulda Far
Maur. Sahlin
Bland Mauritz Sahlins övriga uppdrag må nämnas, att han var fullmäktig i Jernkontoret, en institution, som avser att främja den svenska järnhanteringen (där har kanske Ingemar Sahlin hittat något om honom?). I den egenskapen var han år 1847 med om att avgöra ett mycket viktigt ärende, vari starka meningsbrytningar rådde och vid vars avgörande han – enligt vad en efterklok ättling kan konstatera – hamnade på fel sida, Det hade blivit bekant, att kung Oscar I, som ägde Gällivare gruvor och andra stora egendomar i Norrbotten, underhandlade med engelsmän om att sälja egendomarna till dem. Många av Jernkontorets intressenter önskade åt den svenska järnhanteringen rädda vad man anade innebära stora vinstmöjligheter. Fullmäktige i Jernkontoret upptogo därför frågan, om Brukssocieteten, d.v.s. de i Jernkontoret delaktiga brukens ägare, skulle till kungen avge anbud på malmfälten. I brev i juni 1847 från Stockholm skriver Mauritz Sahlin till sin granne och intime vän brukspatron Carl Fredrik Waern på Baldersnäs härom:” — I Järnkontoret blev en strid på liv och död om att köpa kungens egendomar i Norrbotten för att hindra engelsmännens insteg i Gällivare – man ville köpa genast; men med otroligt gräl och bråk vann jag en månads anstånd i strid med Hugo Hamilton – ordförande –, de Geer m.fl., som ivrigt yrkade på att genast bjuda 65000 – – -”. Mauritz Sahlin hade flera skäl för sin ståndpunkt. Bl. a. ansåg han, att ett sådant köp skulle ”skaka Järnkontorets kredit och tillvaro i sina grundvalar”. Hans mening segrade, och malmfälten såldes så småningom till engelsmännen. ”Brukssocieteten hade försummat att gripa Fortunas fladdrande lockar” skriver Elisabeth Waern-Bugge, som skildrat denna dramatiska episod (i En gammal herrgård, 1920, s. 93-99).
Mauritz’ hustru Stina Sahlin var liksom han en mycket aktningsvärd och uppskattad människa. Om hennes personlighet få vi emellertid höra litet närmare när vi komma till Kristinedal, varför jag inte nu skall uppehålla mig vid den. (Fredrik Dahlgrens berättelse i Lotten Dahlgren, Ur Ransäters familjearkiv, s. 77 ff.)
Hemlivet på Kristinedal var mycket lyckligt, och där utövades en mycket stor gästfrihet. Även om denna få vi höra närmare vid vårt besök på Kristinedal (a.a. sid. 92). Såsom ett stöd för uppgiften om denna gästfrihet kan anföras, att i bouppteckningen 1856 efter Mauritz Sahlin finnas upptagna bl.a. 4 stora bredsängar och 22 andra sängar, 187 par lakan, 51 sängtäcken och 376 dricksglas av olika sorter och att i bouppteckningen 1858 efter Stina Sahlin omnämnas såsom ”Möbler i gästrummen 24 stycken enmanssängar å 1 rdr och 2 stycken tvåmanssängar å 3 rdr samt 9 tvättställ å 50 ören”. Vid dessa förhållanden är det kanske inte så svårt att fatta, att familjen hade 14 tjänarinnor (Gerda Palm i Göteborgs-Posten d. 19 okt. 1935). En av dessa tjänarinnor var mor Lena, som kom till familjen redan 1824 (Lena Olsdotter Sörquist, f. 1796 8/2, d. 1854 9/4). Mor Lena blev familjen trogen under en lång följd av år, och hon ligger begraven tillsammans med sitt husbondefolk i familjegraven på Fröskogs kyrkogård (muntlig uppgift d. 9 juli 1927 av Christofer Sahlin d.y.:s hushållerska Anna Forsberg till mig). Till familjens närmare umgänge hörde Waerns på Baldersnäs och Wohlfahrts på Henriksholm (Waern-Bugge s. 423 och Lotten Dahlgren s. 89). Carl Fredrik Waern och Stina Sahlin voro släkt på långt håll, i det att Stina S. var femmänning med CFW:s mor. Och brukspatron Gustaf Wohlfahrt på Henriksholm var g. m. Mauritz’ syster Augusta Sahlin. Möjligen voro Erik Gustaf Geijer och hans hustru Anna Lisa Geijer, f. Lilljebjörn, vänner eller åtminstone bekanta med familjen Sahlin, ehuru varken Ransäter, Odenstad eller Uppsala just hörde till Kristinedals grannskap. I brev av den 25 mars 1844 skriver Anna Lisa Geijer från Uppsala: ”Genom Sahlinerna, hvilka jag pumpar då de komma hemifrån, vet jag – – -”. Här åsyftas tydligen Mauritz och Stina Sahlins söner. (Lotten Dahlgren, En svensk herrgårdssläkt, Sth 1909, s. 291; handlar om släkten Waern).
Mauritz och Stina Sahlins äldste son, brukspatron Christofer Sahlin d.y. – morbror Christofer som vi Bäärnhielmar kalla honom – var född 1822 och dog 1913. Efter studier i Uppsala genomgick han bergsskolan i Falun 1843-1844. År 1853 köpte morbror Christofer av sin far Lisefors bruk, och efter föräldrarnas död 1856 och 1858 blev morbror Christofer ägare även till Kristinedal. Där bodde han tillsammans med sin syster Emma Sahlin – moster Emma som vi säga – vilken var född 1831 och förestod morbror Christofers hem till sin död 1893. År 1881 sålde morbror Christofer Kristinedal till kommissionslantmätaren Axel von Sneidern, vilkens ättlingar ännu bo där. Morbror Christofer byggde därefter en villa på Lisefors, nuvarande disponentvillan, och flyttade jämte systern Emma dit. Medan villan uppfördes, bodde de i förhyrd bostad på Lisefors. Efter hennes död flyttade han, troligen 1894 eller 1895, till bruksgården på nedre Kristinedal, där han bodde till sin död. Fabriksbyggnaderna och vattenfallet vid Lisefors utarrenderade han ungefär åren 1892-1899 till bolag, som styrdes av hans systerson och min farbror Wendel Bäärnhielm (han var född 1856 och blev ingenjör och industriman; han dog 1918). Efter morbror Christofers återflyttning till Kristinedal bodde farbror Wendel B med familj på Lisefors 1895-1899. År 1900 sålde morbror Christofer Lisefors till direktören Johan Fenger-Krog, varefter bruket omdöptes till Fengersfors, såsom det heter än i dag (Hembygden 1941, s 42-44; Resa till Fengersfors, utg. av Fengersfors Bruks AB 1950, s. 23-26; tidskriften Färgelanda 1940 häft. 2, s. 14-15). Bland förtroendeuppdrag, som morbror Christofer alltemellanåt erhöll, må nämnas, att han var ledamot av den första kammaren, som sammanträdde efter representationsreformen 1865; han tillhörde kammaren 1866-1867 och 1869-1874.
I anledning av att min farmor Wendela Bäärnhielm, f. Sahlin, dog redan 1856, då pappa var endast 3 år och hans bröder Robert och Wendel ännu yngre, och min farfar Gustaf Bäärnhielm senare kom att vistas långa tider borta från hemmet för utförande av byggnadsarbeten av olika slag kommo morbror Christofer och moster Emma att i stor utsträckning ta hand om pappa och hans bröder. Dessa brukade sålunda regelbundet vara hos morbror Christofer och moster Emma på Kristinedal under barndoms- och ungdomsåren på sina ferier och hade där såsom ett andra hem. Liknande blev förhållandet även med professor Yngve Sahlins – morbror Yngves – söner, vilka ju också tidigt miste sin mor. Pojkarna Bäärnhielm och Sahlin hade många lyckliga somrar tillsammans på det vackra Kristinedal. Pappa var synnerligen intresserad av växter och djur och naturen över huvud, vilket kanske inte var så vanligt vid den tiden, varför han av de mera humanistiskt inriktade Sahlinarna kallades flugmagistern. Jag har ännu kvar en pressad växt – en Potentilla rupestris – med påskrift gjord av pappa i juni 1866, då han var 13 år, att växten tagits på ”Ch-dal i Fröskog”. Morbror Yngve höll ordentligt efter pojkarna; bl.a. lärde han dem att bada. Han var ju mycket intresserad av bad och simning och promoverade i Uppsala inte bara doktorer vid universitetet utan även simmagistrar i Fyris. På Kristinedal måste pojkarna bada varje dag hurudant vädret än var, och det lönade sig inte att försöka smita. Kom någon hem till middagen och morbror Yngve fann honom vara torr i håret, fick han anmodan att genast gå ner och bada innan han fick någon middag. Denna metod har pappa sedan tillämpat på sina egna söner, och det ha vi farit mycket väl av. Själv har jag också försökt fortsätta denna Kristinedalstradition gentemot mina egna barn, med vilken framgång få de själva upplysa om.
Hemmet på Kristinedal var även under morbror Christofers och moster Emmas tid mycket gästfritt, inte minst vid helgerna, då mycket släktingar samlades där. Bland julgästerna brukade vara tre gubbar Svinhufvud, bröder till Stina Sahlin, brukspatron Gustaf (1790-1877), kapten Wilhelm (1794-1871) och kapten Samuel (1801-1871), gifta med tre systrar af Geijerstam, Sara (1799-1877), Aurora (1813-1893) och Emanuella (1805-1892). Pappa berättade, att bröderna på äldre dagar voro litet kitsliga mot sina fruar, åtminstone Gustaf mot sin Sara. När släkten en kväll satt samlad och höll salong kring aftonlampan, tyckte Sara, att Gustaf i ord eller åthävor uppförde sig mindre passande, varför hon för att fästa hans uppmärksamhet härpå diskret under bordet nöp honom i benet. Fastän Gustaf väl förstod avsikten, utbrast han högt i sällskapet: ”Varför nyps du, Sara!”
Moster Emmas död grep morbror Christofer mycket djupt. Härom vittnar följande brev till pappa:
”Lisefors den 31 Juli 1893.
Älskade käre Mauritz:
Emma dog i går Söndag
Jag förmår nu intet.
Din tillgifne vän
Chr Sahlin”.
Efter moster Emmas bortgång blev emellertid morbror Christofer väl omskött av två trotjänarinnor, som torde ha kommit till honom redan under moster Emmas tid. De voro Anna Forsberg (1843-1935), dotter till en smed vid Kristinedal, och Anna Larsson, och åtminstone Anna Forsberg stannade hos morbror Christofer till hans död 1913. Han testamenterade hela sin kvarlåtenskap till dessa båda och en tidigare trotjänarinna Hedda Forsberg, syster till Anna Forsberg. Denna ligger liksom sin husbonde begraven i familjegraven på Fröskogs kyrkogård, vilken grav hon vårdade så länge hon kunde.
Under min barndom och ungdom var jag åtskilliga gånger på besök hos morbror Christofer och farbror Wendel Bäärnhielm på Lisefors och Kristinedal. Första gången var sannolikt på sommaren 1894, då jag var ungefär 4 år. Det var på Lisefors. Pappa var som vanligt ute och botaniserade (han förblev flugmagister i hela sitt liv), och jag blev omhändertagen av Anna Larsson. Hon var visserligen mycket snäll mot mig, men hon tvättade mig över hela kroppen, och det tyckte jag inte om. Mitt sista besök hos morbror Christofer var sommaren 1909 på Kristinedal, och då var även ”professern” hos ”brùkspatron”, såsom Anna Forsberg brukade uttrycka sig. Morbror Christofer skulle ha två abborrar till frukost, och Anna Forsberg sade, att det skulle han ha varenda frukost året runt. Hur detta önskemål kunde effektueras vet jag dock inte. När pappa en gång besökte morbror Christofer på hans höga ålderdom, uttalade morbror Christofer oro över att morbror Yngve, som ju också var mycket gammal, det oaktat under sina besök på Kristinedal fortsatte med sina bad i sjön Ärran. Då pappa härvid undrade, om inte morbror Christofer kunde följa morbror Yngve till badet och vaka över honom, genmälde morbror Christofer: ”Nej det vågar jag visst inte, för då simmar han över till Byn” (på andra sidan sjön).
Efter morbror Christofers död flyttade Anna Forsberg tillbaka till Lisefors, där hon bodde till sin död 1935. Jag besökte henne där fyra gånger, 1927, 1930, 1932 (sistnämnda år tillsammans med min hustru och mina söner, vilka då fingo höra Anna Forsberg berätta om gamla tider) samt 1935.
Morbror Christofer var en nobel personlighet, på vilken pappa satte det största värde.
Mauritz och Stina Sahlins andre son, professor Yngve Sahlin, som var född 1824 och dog 1917, känna mina sahlinska åhörare vida bättre än jag, varför jag om honom skall ytterligare berätta endast ett par små episoder.
Vid mina föräldrars bröllop den 8 oktober 1889 i Köping (där min morfar Anders Arhusiander var prost) skulle morbror Yngve, som då var rector magnificus vid Uppsala universitet, vara med och föra värdinnan till middagsbordet. På resan från Uppsala blev emellertid morbror Yngve i följd av något missöde kvar i Sala och kom aldrig till bröllopet. Min mormor prostinnan Emmy Arhusiander berättade många gånger om denna fatala händelse, varje gång livligt beklagande att professor Sahlin inte kom till bröllopet, åt vilket han bl.a. med sin rektorskedja skulle ha skänkt en särskild glans.
Under min Uppsalatid firade Göteborgs nation den 12 oktober 1912 med en fest 25-årsminnet av nationshusets tillkomst 1887. Morbror Yngve var, när huset byggdes, troligen tf inspektor för nationen och nedlade stort intresse och mycket arbete på husets tillkomst. Han blev ock hedersledamot av nationen. På grund av dessa förhållanden var han en av hedersgästerna vid jubileumsfesten och blev där vid varmt och hjärtligt hyllad. Han svarade i ett längre, logiskt genomfört och ljudligt och klart framfört tal, som började så: ”När jag för omkring 70 år sedan kom till Uppsala och åhörde Geijers föreläsningar över människans historia —”! (Jfr Eugène Schwartz, Karl Yngve Sahlin, 1909, s. 12-13). Vi unga tyckte oss försatta tillbaka till en annan geologisk period, när vi hörde detta. En av mina vänner, som var bondson från en schartauansk socken i Bohuslän och teol. stud. (Lars Spergel, f. Andreasson), blev mycket förtjust i morbror Yngve och sade till mig på sin bohuslänska dialekt: ”Den där lelle gubben Sahlin töcker ja väldi bra om, å så ser han så fali from ut”. Vid festen sjöngs en för tillfället diktad visa om de närvarande hedersgästerna. Om morbror Yngve sjöngs det: ”Y. Sahlin till nästa vår fyller sina sjutton år”. Trots sin höga ålder – han var då 88 år – höll han ut på festen, som hade börjat kl. 5 på e.m., ända till kl. 1 på natten, då han och jag i sällskap vandrade ut till Luthagen, där han bodde hos sin bror Axels änka Axeline Sahlin, f. Örtendahl (1834-1922).
Löjtnant Axel Sahlin – Mauritz och Stina Sahlins tredje son – var född 1825 och dog 1909. Honom har jag aldrig träffat och ej heller hört så mycket talas om. Jag vill dock minnas, att pappa berättat, att morbror Axel liksom morbror Hugo mycket vistades hos morbror Christofer och moster Emma. Att även morbror Axel hörde till familjen Bäärnhielms vänner och umgänge framgår av ett brev daterat Håverud d. 14 jan. 1883 från min farfars syster Ebba Bäärnhielm till hennes syster doktorinnan Sara Hedberg, f. Bäärnhielm, i Uppsala. Brevet innehåller en livlig skildring av morbror Axels dotter Essie Sahlins och dåv. docenten, sedermera professorn Simon Boëthius’ bröllop d. 4 jan. hos morbror Axel och moster Axeline (på Gunnarsberg i Frändefors socken på Dal), varvid Ebba Bäärnhielm och min farbror Wendel Bäärnhielm voro närvarande, den senare såsom marskalk. Marskalkar voro vidare dåv. docenterna, sedermera professorerna Harald Hjärne, K. R. Geijer och Carl Wahlund, ”hvilka”, såsom faster Ebba skriver, ”naturligtvis bland herrarna voro de ståtligaste illustrationerna vid festen”. —-
Löjtnant Hugo Sahlin – Mauritz och Stina Sahlins fjärde son – som var född 1826 och dog 1909, har jag ej heller träffat och hört rätt litet talas om. Han bodde en följd av år på 1880-talet hos min farfar Gustaf Bäärnhielm och dennes syster Ebba på Håverud. Morbror Hugo synes ha haft konstnärliga anlag. Jag har en liten tavla med följande av pappa gjorda påskrift: ”Utsigt från verandan på Lisefors ritad af Hugo Sahlin i midten af 1880-talet”.
Om Hilma Kjellson, f. Sahlin, – Mauritz och Stina Sahlins äldsta dotter – vet jag ej mycket. Hon var född 1829 och blev i början av 1849 g. m. löjtnant Johan Kjellson samt dog redan året därpå, efter en skenolycka på väg mellan Vitlanda och Kristinedal. Jag har ett enda brev från henne, skrivet d. 3 april 1849 på ”Hvittlanda”. Hon synes då ha bott där med sin man. Hon skriver: ”Kjellson är åt Åmål på en Aution”. Brevet, som är skrivet till ”Min älskade kära syster Wendla”, andas den största kärlek till familjen och längtan till Kristinedal. Hon fortsätter: ”- – – – ej sedan i Söndags har jag hört ett enda ord från Eder, älskade efterlängtade varelser, och hvad ni ären lyckliga som få vara på det kära C-dal – – – ”. I prosten J. M. Freudenthals tal vid Mauritz Sahlins jordfästning i Fröskogs kyrka d. 24 mars 1856 omnämns moster Hilma såsom bortgången före fadern ” och så förtjänt af allas, som henne kände, hjertliga saknad”. På hennes gravsten på Fröskogs kyrkogård står:
”Lycklig du drömde på jorden
om kärlek, godhet och skönhet
Salig du skådar dem nu,
vaknad i himmelens famn.”
Wendela Bäärnhielm, f. Sahlin – Mauritz ’ och Stina Sahlins andra dotter – var född 1830. Wendela och hennes systrar fingo till guvernant en mamsell Cora Widmark (1810-1870), som var halvsyster till min farfar Gustaf Bäärnhielms mor Ulrica Bäärnhielm, f. Piscator (1793-1830). Att Cora Widmark kom till Kristinedal har möjligen sin förklaring i att Stina Sahlin och Ulrica Bäärnhielm voro ungdomsvänner. När Ulrica vid endast 37 år dog 1830, efterlämnade hon utom maken löjtnanten Georg Martin Bäärnhielm sju barn i ung eller späd ålder; farfar var sålunda då blott åtta år. På grund härav och då familjens ekonomi var svag blevo flera av barnen omhändertagna av släktingar. Något längre fram synes farfar ha blivit på något sätt, som jag icke närmare känner, tagen i beskydd av Mauritz Sahlin, kanske genom förmedling av mostern Cora Widmark. I brev av d. 31 maj 1838, då farfar var 15 år, skriver farfars bror Axel Bäärnhielm, som då var sergeant vid kronprinsens husarregemente i Göteborg till ”Min goda moster Cora” på Stenarsbyn bl. a.: — för en tid sedan hadde jag det stora nöijet att råka Brukspatron Sahlin. — Hr Sahlin säger om Gustaf att han artar sig ganska bra, samt att han fått en synnerlig håg för Mathematik. Jag vill högeligen önska det Gustaf enl. sitt värde wet uppskatta den utmärkta godhet som honom af Hr och Fru Sahlin. wederfares. — Hr Sahlin hadde den godheten invitera mig till Stenarsbyn i sommar — ”. Gustaf Bäärnhielm och Wendela Sahlin stiftade alltså bekantskap med varandra i mycket unga år. Farfar kom så småningom till Lennartsfors bruk i Trankils socken i Värmland såsom bruksförvaltare. När eller hur farfar kom till Lennartsfors vet jag inte, men förmodligen var det genom Mauritz Sahlin, som ägt bruket på 1830-talet. När farfar, vid 29 års ålder, i början av 1852 meddelat sin far, att han förlovat sig med den 21-åriga Wendela Sahlin, skrev fadern d. 8 mars till den lycklige sonen bl.a.:
”Tusende tack för Ditt bref af den 15 sistlidne och för hvad detsamma innehöll, hvilket var mig hjertligt kärkommet. I mitt hjerta gläder jag mig outsägligt åt ditt tilltänkta giftermål; om Du ej väntar mycken rikedom med Din blifvande hustru; så är det mycket, mycket värdt att blifva befryndad med den utmärkt hederliga slägten, som Du blir medlem af, och emottag här min uppriktigaste och hjertligaste lyckönskan till Ditt företag:: – – ”
– – – – – – –
Breven visa, att förhållandet mellan dem var synnerligen lyckligt. Det var därför ett fruktansvärt slag för farfar och familjen, när i följd av sonen Wendels födelse på Kristinedal den 20 juli 1856 farmor dog d. 18 påföljande augusti, ej 26 år gammal. Familjen hade dessutom tidigare på året, den 10 mars, drabbats av sorg i det att hennes far Mauritz Sahlin då gått bort.
Efter farmors död kom farfars syster Ebba Bäärnhielm (1825-1892) till honom och förestod hans hem till hans död 1889 och blev såsom en god mor för pappa och hans bröder. Farfar och en Johan Åberg förvärvade 1857 Lennartsfors. Bruksrörelsen blev emellertid inte lyckosam för dem; 1864 måste de göra konkurs; den förhärjande stora bruksdöden drabbade alltså även dem. (Anders Edestam, Dalsländska järnbruk III i Dalia nr 10, s. 16 ff.). Hur länge farfar bodde kvar på Lennartsfors vet jag inte; ännu 1865 gjorde han det dock. Sedermera bodde han på Upperud och Håverud, där han någon tid torde ha drivit bruksrörelse (Dalia nr 14, 1948, s. 39-40) samt på Snäcked på Dal. Annars vistades han långa tider borta från hemmet för utförande av olika slag av byggnadsarbeten, såsom uppförande av ugnar och annat åt olika bruk. Han dog den 14 juni 1889 och är begraven i familjegraven på Fröskogs kyrkogård. Där ligger ock hans son Robert.
Om Emma Sahlin – Mauritz och Stina Sahlins tredje dotter – har redan talats i samband med vad som nämndes om morbror Christofer. Hon var född 1831 och dog 1893 samt ligger i familjegraven på Fröskogs kyrkogård.
Om Selma Sahlin – Mauritz och Stina Sahlins fjärde dotter – vet jag ej mycket. Hon var född 1839 och dog 1890 samt är begraven i familjegraven i Fröskog. Pappa bodde möjligen hos henne under någon del av sina uppsalaår (1872-1875). Åtminstone erbjuder hon i brev av den 16 febr. 1872 den blivande studenten att få bo hos sig i Uppsala. Hur det blev vet jag dock ej. Moster Selma måtte ha varit ett vittert fruntimmer. Jag har några böcker, som tillhört henne, bl.a. en 1857 tryckt spansk grammatik med följande dedikation ”La senorita Selma Sahlin, Recuerdo amistoso de P. Nisser”.
Om Robert Sahlin – Mauritz och Stina Sahlins yngste son – vet jag än mindre. Han var född 1837 och dog, i mässling, redan vid nyss fyllda 10 år 1847. Även han ligger i familjegraven i Fröskog. Han har säkerligen fått ge namn åt sin systerson och min farbror Robert Bäärnhielm, liksom denne senare lämnat sitt namn åt min här närvarande bror Robert. Även av Robert Sahlins hand har jag ett brev, ett enda, skrivet i augusti 1844, då han var 7 år gammal. Det är skrivet med en stor, barnslig men vacker stil till hans syster Wendela. Då detta lilla barnsliga brev rätt väl målar idyllen på det sommarfagra Kristinedal för 100 år sedan, må det här återges såsom en slutvinjett på denna anspråkslösa skildring av den harmoniska och sympatiska familjen Mauritz Sahlin. Brevet lyder så:
”Goda Syster Vendla!
Det är för mig så roligt att skrifva dig till; och kunde jag blott riktigt skrifva skulle du få ett långt bref, men då detta ej är händelsen vill jag blott säga dig att körsbären och krusbären börja nu här mogna, och tills du och Axel hemkomma blifva de säkert mogna; ack hvad det skall bli roligt.
Hälsa Axel mycket från din tillgifne broder
Robert Sahlin”.