[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/moten_kronikor3.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]
RESEKRÖNIKA
———–
2 – 4 september 1955
av Mauritz Sahlin
Det var en förväntansfull 2-bilig liten sextett, som den 2 september 1955 från ett lunchbord på Spångberget skådade milsvitt ut över Filipstads omgivningar, över samma trakter där de första Sahlinarna i slutet av 1600-talet styrde och ställde i ödemarken. Det sentida lunchpartyt hade stora ting i görningen; de visste, att de efter en dryg kvartstimmes autostradafärd skulle nå fädernas kyrka i Brattfors, dit forna tiders klövjestigar krävde sin rundliga dagsmarsch, och att de där, i dag, skulle få beskåda stammoderns Agneta Bratts kyrkoskänk, en 250-årig vinkanna av högt värde; de skulle senare få uppleva det ödsligt belägna Hedenskogs hytta, barndomshemmet till en annan anfru Brita Bornander, född av Skragge – moder och stjuvdotter till Kristoffer Geijer; de skulle till kvälls få möta ett 30-tal kära och kanske till en del helt obekanta kusiner och sysslingar och liknande descendenter med sina familjer, och ej att förglömma, de visste, att de just den dagen och redan om någon timme skulle, mirabile dictu, möta regnet, den första svalkan på denna sidan sommarsolståndet.
Den enda erinran i Brattfors kyrka om den näranog hundraåriga sahlintiden i Brattfors är vår stammoders namn på den Brattska gravhällen, på vilken hennes namn, yngst bland 18 syskon, är inristat som Augneta B. Denna tunga gravhäll låg åren 1687 – 1953 mitt för altaret men är nu placerad närmare predikstolen (för att lämna plats åt en nyvävd kormatta). Inskriptionen på den ovannämnda kyrkvinskannan lyder så i översättning: ”Den kanna, som du här ser, önskade H. Kolthof Agnetta Brath år 1705 skänka till heligt bruk i Brattfors helgedom.”
Brattfors hytta, vars första anläggning stammar från 1615, står ännu kvar som minnesmärke, under det att endast några rester återstå av den vid samma hyttdamm belägna stångjärnshammaren, som på sin tid drevs av brukspatronerna Sahlin. Och på själva herrgården står endast flyglarna kvar av den äldre byggnationen, den vänstra (östra) numera bebodd av Befallningsman Andersson från Fornåsa, där Farbror Kristoffer Sahlin hade konfirmerat hans hustru – ett kärt barndomsminne för henne och ett lika kärt som egendomligt möte för oss besökande.
Hedenskogs gård och hytta tillhör förgångna tider. Den 200-åriga mangårdsbyggnaden kvarstår ännu något år, dödligt skadad och helt utan nåd och vård. Men intressant var att se en större bergsmansgård i original från 1700-talets början, en släktgranngård till brattforsarna, där Brita Bornander-Sahlin, mor till 15 sahlinbarn, upplevde 15 år av sin barndom, och där hennes mor Agneta Christina Skragge bodde kvar ännu i några år. Den millånga vägen mellan gårdarna följde på den tiden Lungälven, järnets pulsåder för den trakten.
De mest brantkurvade gammelvägar förde på aftonen våra båda bilar framåt mot Ransäter, och i ren förfäran inför djupdykningen vid Ö. Örten stirrade vi ned i de stilla vattnen – vackra, lömska, krävande sina tributer. Infarten till Ransäter visade sig sedermera under aftonens lopp bli ett gouterat rallyprov, där rutinerade Brommarävar och bergsdirektörer (inget namn) kom bort sig åt Munkforshållet till.
Geijerskolans rektorsgård i Ransäter, lätt oigenkännlig efter 100 års om- och ut- och till- och påbyggnader av Uno Troilis barndomshem Uddesruds Herrgård, var samlingsplatsen för detta släktmöte, dit ett 40-tal Sahlinska ätteläggar skulle strömma samman hos kusinerna Essie och Ingvar, det färgstarka och starkfärgade rektorsparet med lika utförsgåvor i takt och ton, i musiken och sången. Och sådana föräldrar – sådana barn, till synes och höres, alltefter ålder. Och så samlades vi då kring det välkomnande värdfolket och kaffebordet, och sökte redan från början fånga släktmötets melodi, dess ackord och klanger.
Vår blide Sigurd lyss uppmuntrande på alla våra frågor, Olof Eson mullrar och kullrar och river sitt hår, och i all tysthet avlåter Ingemar sina kommersieråd; de släktsamma tvillingarna Ebba-Mauritz glädjer sig åt nya stjärnbilder i släktzodiaken, och Enar-grenens Anna hon lyser med sin blonda svenskhet, som hennes Torsten en gång sagt; och vem vet, om ej vår Kerstin är inkarnationen av Stina Svinhufvud, som Fredrek på Rannsätt fann ”så god så god, så öm och mild, så barmhertig, så äkta Quinlig”.
Framåt 20-tiden voro vi färdigsamlade för den första gemensamma släktmåltiden vid detta släktmöte, en grandios spiltfest på höskullen med festmarsch, levande ljus och friskaste aptit både på anrättningarna och släkten. Och just här i texten kanske kan det passa bra att få sagt, att sysslingarna Gösta och Robert Bäärnhielm, inklusive sexlingen Kajsa, den kvällen hunno notera bra många plus i vårt nyupplagda Bäärnhielmska släktkonto.
Under kvällens senare lopp sökte kusin Mauritz att på en kvarts timme öka vårt vetande om järnhanteringen i Östra Wärmland på 1700-talet, bakgrunden till det Sahlinska brukspatronskapet, som nådde fram till slutet av 1800-talet. Tänk om de goda brukspatronerna hade vetat, vad vi nu fick reda på —–.
Och sedan näverlurarna blåst sitt sånglurande tapto ”gavs dagen till ro för kropp och sinne” för att använda Linnes slutord för en värmländsk dag. ——– Men mot midnatt drev spökena sitt gäck i trappor och på vindar. Suss gott!
Redan i lördagsottan började kortsovarna sina strövtåg i nejden, nedåt Klaran och in i Hammarälvens ravinbotten, där gamla landsvägen synes ha tvärsat älven, men flertalet tillfredsställde sina ambitioner med att komma i tid till grötlunken och kaffeklunken; men allra sist, helt visst, kom nattens aktörer, den hemliga spöktrion H-E-Y (Henrik-Erland-Yngve).
Och strax på förmiddagen hade vi alla ryktat, att Ingvar redan deklarerats bli dagens first gentleman, ”han som kunde spela piano och inte gjorde det”.
I ett par omgångar under förmiddagen samlades släkten till allvar och annan vitterlek under rektorns och borgmästarens färla. Med Geijerskolan som täckmantel föreläste Ingvar i och om retorik och blev själv ett talande exempel på hurusom ”ett klart fattat innehåll kan ges ett övertygande uttryck”, även förståeligt i vidaste släktkretsar, och Herr Borgmästaren förnöjde våra själar & hjärtan med sanna berättelser ur livet på Kristinedal, när släktgården var ung. Och under det obligatoriska snabbesöket på Geijersgården spårade vi upp en Geijersk pennteckning från Gyltungebyn på Dal, där vi under morgondagen skulle rasta ett ögonblick och från den gamla Sahlin-Waernska-etc. gården med egna ögon få beskåda den av Geijer tecknade, vidunderliga utsikten.
Det var med stor tacksamhet, stor beundran och stor saknad, som vi efter lunch viftade farväl till Essie och hennes barn, som under vårt minnesrika dygn på Ransäter varit högst förtrollande värdinnor. Och så bar det av på den långa färden, en buss och ett halvt dussin bilar i enkel kolonn, först till Ransäters kyrkogård och till älvbrinken där, vars utsikt med ens gav oss den naturliga och mäktiga bakgrunden till Ransäters märkliga personhistoria, och vidare till Mårbacka, där vår medresenär Christina B. under hela sommaren ciceronerat med sitt femtioprocentiga Lagerlöfsblod, men nu, hänsynsfullt, lät Tyra Freding i stället selma runt med hela släkthorden —- tack Christina för gratisbesöket —-för att slutligen nå Rottneros, den tredje attraktionen i turist-Wärmland, det gamla Ekeby, där Svante Pålsson, för dagen absent, ingift sexmänning, förgyller sitt svantiska paradis med en sorts avgudadyrkan i brons.
Färden bär vidare, med samling på Frykdalshöjden, backe upp och backe upp, en höjdstigning på 169 m på kilometern, ”ett litet skälmeri av naturen” (Selma L-f), dit färdledaren Ingvar lyckades hetsa upp både bussen och släktingtruppen.
Den långa tjusande skymningsfärden till kvällsmålet i Åmål blev ett sannskyldigt triumftåg, mest för Ingvar, som håvade in lika många poäng, som han levererade historier på ”varmlanske tongmåle”; men hurledes, vägledes bussen tog sig ned åt Grums till blir nog aldrig riktigt utrönt, och när landskapsgränsen passerades hade mörkret fallit på och uppslukat Dalslands berömda välkomma-hälsning strax före Åmål.
Helt programenligt blev Åmål vår efterlängtade sovstad, där den utökade trion H-E-Y gladde oss och Statt och dess omgivningar med student- och andra hejarsånger, ”och borgmästarn sade inte nej därtill”, varken vår egen eller den åmålske.
På tredje dagens morgon gavs syn för sägen om nattsömn och nattvak, och trion H-E-Y hade förvisso än en natt agerat och parlerat. Kavalkadens första halt blev Tösse kyrka, ”den prydligaste i landskapet’, färdigbyggd 1848 av Carl Salin, gift med tre systrar Wohlfahrt från Henriksholm, och med Mauritz Sahlin som kraftig tillskyndare av detta kyrkobygge. Det var också vid vägskälet invid Tösse kyrka, som M. R. Sahlin, i spetsen för menigheten från de tvenne norra häradena, hälsade Carl XIV Johan på hans färd genom Dalsland 1837. En vacker pyramid upplyst av lampor och ett flammande jättebål bildade då en festlig bakgrund till den fransyska orationen, välbehagligen avlyssnad av Majestätet.
Litet utanför programmet gjordes därefter en snabbvisit på det gamla Vitlanda, där Chr. Sahlin residerade 1798-1831 och där exteriör och närmaste omgivningar faktiskt ännu ger oss bilden av tidigt 1800-tal — den gamla rödmålade herrgårdsbyggnaden med sina flyglar, ärevördiga alléträd, gräsrundel på gården och alla ekonomibyggnader längre bort, gav oss alla litet släkthistoriskt perspektiv på vad denna septemberfagra söndag skulle ge oss.
Färden slingrar vidare längs den väg, som M. R. Sahlin en gång anlade, och som nu är under uträtning här och där; vackert och känslosamt rundar den bergknallar och skogspartier, kryper längs sjöar och visar varje ögonblick nya sköna vyer från Sveriges vackraste landskap.
Ett skarpt, vitt jack i en avlägsen bergås, det höga Fröskogsberget, var redan på ”farfars tid” en nagel i ögat av vandalism i rättrogna hembygdsögon, men sedan släktens bussande affärsmän från Malmö deklarerat sig vara intressenter i kvartsleveranser från detta brott, tyckte vi litet till mans, att det allt större vordna kvartsbleket tog mer och mer formen av Rügens mäktiga kritklippor.
Framför kyrkporten i Fröskog blevo vi alla hälsade välkomna av kyrkans värd och av ingenjör T. Hallgren, vilka sedan under hela besöket gav sig mödan att berätta om kyrkan, om Kristinedal och om Sahlinarnas insats på trakten. Det låg mycken uppskattning och vänskap i deras ord, och det låg ljus över detta kyrkobesök. Alla våra namn skrevo vi in i besöksboken, och de flesta av oss funno väl också tid till en stunds meditation på den lantliga och litet karga kyrkbacken, samlingsplatsen för Kristinedalarna och deras vänner vid så många och så skilda kyrkostunder under ett par generationer Sahlin.
Kring den Sahlinska familjegraven på den branta sluttningen nedanför kyrkan läte vi nuet fara; och när Sigurd Sahlin med varm och stilla röst för oss alla församlade läste den profana delen av Prosten Freudenthals liktal vid Mauritz Sahlins jordfästning i Fröskogs kyrka den 24 mars 1856, då upplevde vi en av dessa livsminuter, som fyller ens sinne och förbliver i särligt minne.
————————-
”Till dessa betraktelser föranleder oss minnet av den Christendoms-broder, hvars stoft vi här nyligen invigt till grafhvilan och hvilkens lif här på jorden jag nu vill söka, fast på ofullkomligt sätt, skildra, icke för hans skull, ty Herren är och war hans lön; men oss till tröst, uppmuntran och hopp helt det är så älskeligt, att det härtill synnerligen erbjuder sig.
I lifstiden Bruks-Patronen H:le Hr Mauritz Reinhold Sahlin war född den 4 Mars 1790 på Haddebo Bruksegendom i Nerike, son af afl. Brukspatron Cristopher Sahlin och hans äfwen afl. Fru Anna Lisa Reinholdsson, med hwilka föräldrar han år 1798 flyttade till Hwittlanda Bruksegendom, som hans fader någon tid förut tillhandlat sig. Efter en öm och sorgfällig uppfostran i föräldrahemmet, dervid icke blott hans förstånd riktades med kunskaper och vett, utan ock hans hjärta danades till sann Gudsfruktan, ödmjukhet, vänlighet, godhet och verksam menniskokärlek, bevistade han Lunds Academie och aflade där både Kansli- och Hofrätts-examen, hwarpå han lät inskrifwa sig i Götha Hofrätt, der han tjenstgjorde någon kort tid. Omkring är 1810 gjorde han, för att rikta sig med kunskaper och werldserfarenhet, en resa i Tyskland, Frankrike och England; men hemkommen härifrån valde han att biträda sin fader i att drifva hans yrke och sköta hans stora och många affärer. År 1816 emottog han af sin fader Christinedahls egendom, men icke i det skick, hwari den nu befinnes. Han har till större delen uppodlat den, helt och hållet nybyggt och förskönat den samt anlagt brukswerken. År 1822 ingick han ett på själsfrändskap och barndomskärlek grundat, utmärkt lyckligt och sällt äktenskap med den ömma och trogna maka, som så förljufvat hans lif, och hwars hjerta nu genom hans bortgång vore förkrossat, om hon icke ägde hans minne och det tröstrika hoppet om hans snara återfinnande i kärlekens rätta och saliga hem; då warande Wälborna Fröken Christina Magdalena Svinhufvud, Dotter af afl. Majoren och Riddaren Daniel Svinhufvud och hans afl. Fru på Tydje stom. Detta hans äktenskap har blifvit välsignadt med 9 barn, af hwilka en minderårig son och äldsta dottern, gift med Hr Löjtnant Joh. Kjellson och så förtjent af allas, som henne kände, hjertliga saknad, bortgått utur detta lifvet före fadren och fått välkomna ocn välsigna honom i Guds bättre werld; men 4 söner, neml. Hr Brukspatron Christopher Sahlin, Hr Academie Docenten och Phil.Mag. Yngve Sahlin, Hr Löjtnant Axel Sahlin, gift med Axeline Örthendal, dotter av Hr Lagmannen och Nordst.-Ridd. Örthendal, och Herr Löjtnanten Hugo Sahlin jemte döttrarna. Vendela, gift med Brukspatron Wälborne Hr Gustaf Bäärnhjelm på Lennartsfors, Emma och Selma Sahlin lefwa och deltaga i sin moders sorg öfver sin förlust af den huldaste och kärleksrikaste fader, som de tycka sig aldrig nog kunna älska; välsigna och sakna.
Rättvisligen känd för icke blott upplyst förstånd, mycken bildning, omfattande och grundlig insigt i allmänna wärf och ärenden, utan äfven för den redligaste och kraftigaste vilja och en sällsynt förmåga, att lätt och klart uppfatta och med redighet, anspråkslöshet, grannlagenhet och vänlighet sköta affärer, har den bortgångne varit hedrad med så väl större allmänna uppdrag, som med otaliga mindre allmänna bestyr. Han har neml. varit Riksdagsman för detta bruksdistrikt vid 1834 års riksdag, då hans lif var nära att släckas af den härjande kolera-sjukdomen. Han var en af de utmärkte svenske män, som af Hans Maj:t, vår allernådigste Konung från hela riket kallades till en Committee år 1846, att uppgöra ett förslag till ny representation. Sefle Canalanläggning har han mera nitiskt och verksamt, än trotts någon, befrämjat och ovisst är, om den i sitt nuvarande skick funnits, utan honom. Tössö & Tydje prydliga kyrkobyggnad, folkskolebyggnader och flera vägomläggningar äro till största delen hans verk. Inget allmännare nyttigt, Gudsfruktan, sedlighet och ordning eller landtbruket, jernhandteringen och fäderneslandets välstånd befordrande företag kan nämnas inom hans verkningstid ock krets, hwars warme och nitiske befrämjare han icke varit. Ingen sjuklighet har kunnat hindra honom. Ingen uppoffring, inget besvär har han räknat. Ja! vi kunna i sanning tillägga: ingen tack eller belöning har han sökt. Kärleken har tvungit honom så.
Den aflidnes hälsa har varit god, utom under de sista åren, då han ofta varit plågad af rheumatism, men tåligt lidit och behållit för sig själf sina smärtor, alltid lika glad, nöjd och vänlig samt så öm, att han nästan varit rädd, att förorsaka andra bekymmer, oro och sorg.
Några månader för hans död blef dock hans sjukdom svårare, ansatte bröstet och åtföljdes af kramp. Oaktadt nitisk läkarevård, den ömmaste och sorgfälligaste skötsel, de innerligaste böner af maka, barn, tjenare och vänner om hans wederfående, tilltog likväl sjukdomen mer och mer i häftighet och slutade hans jordelif, sedan der varat i 66 år, den 10 i denna månad, då han med samma tröstefulla, undergifna, lugna, vänliga och kärleksrika sinnelag, som följt honom i lifvet, efter att ha sagt maka, barn anhöriga, tjenare och vänner sitt farväl och sin välsignelse samt anbefallt sig och dem i Jesu hand, lugnt och stilla insomnade i Herranom. Men de rättfärdiga skola lefva evinnerligen och Herren är deras lön och den Högste hafwer omsorg för dem. De skola få ett härligt rike och en skön krona af Herrans hand. Dock, vi vilja icke här sluta vår ofullkomliga skildring. Den aflidnes minne är oss alla så kärt och älskeligt, att i gärna, jag är viss härom, hören mig fortsätta samma om hans sinne och enskilda lefnadsförhållanden.
Hos den saligen aflidne vännen bodde en fast och orubbelig tro på Guds förbarmande, kärlek och nåd i Christo Jesu. Wi hade glädjen, att mer, än en gång, förnimma det af honom, huru oumbärlig denna tro år för vår frid i lifvet och döden och för vår sanna förbättring – vår helgelse. En tro bodde hos honom, som ej var död, utan tröstrik och lefvande, som hämtade kärlek från Försonarens hjerta och bar de härligaste frukter. Ja! sen här grunden till denna hans vördnad för allt heligt, till denna hans varma och oskrymtade Gudsfruktan och till denna hans brinnande nitälskan för allt, som förer menniskan till Gud. Sen här grunden till hans glada, lugna, nöjda, tåliga, anspråkslösa, milda vänliga och hjertliga sinnelag. Sen här grunden till denna hans innerliga och outtrötteliga kärlek mot maka och barn, hwilken så sorgfälligt omhuldade dem och sökte deras välgång för tid och evighet, som beredde dem i hans hem ett paradis och en himmel på jorden och brann till dem lika stark in i döden, ja, som de helt visst aldrig kunna, aldrig skola glömma. Sen här grunden till hans innerliga tillgifvenhet mot sina anhöriga, hwilka alltid funne hans hjerta för dem varmt och hans hand för dem öppen. Sen här grunden till hans hjertliga och trofasta vänskap, som beredde oss alla, hans vänner, så mången oförgätlig stund af sann förnöjelse och med sitt minne skall alltid värma och vidga vårt hjerta. Sen här grunden till hans mildhet, välvilja, ömhet, och godhet mot sina tjenare, som i honom alla hade en far, hwilken i ord, sinne och gärning var dem en föresyn och nitisk befrämjare af deras wäl. Sen här grunden till denna hans menniskokärlek, som gjorde honom till de fattigas uppriktige vän och wälwillige välgörare, till ett stöd för enkor och faderlösa och till en tillflykt för hjelp-, råd- och tröstbehöfvande. Sen här grunden till detta hans hjertliga deltagande i andras både sorg och glädje, som gjorde honom så mild och vänlig och som gjorde, att han innerligen gladdes och tycktes tjenas, om han kunde glädja och tjena. Sen här grunden till hans williga, oegennyttiga, oförtrutna, gagneliga och wälsignelserika verksamhet så för allmänt som enskilt väl. Sen här grunden till hans tålamod, hans undergifwenhet, hans förtröstan, lugn och hopp under lidandets swåra pröfvotimmar och i dödens och skiljsmässans bittra stund.”
———————
Under det timslånga besöket på Kristinedals Herrgård omhändertogos vi av vänliga ciceronerna Fröken Elsa Almgren, Akademiombudsman Hertzberg och ingenjör Hallgren, bosatt i Tempelhagen nere i parken i en av Kristinedalsflyglarna, och vi gingo nyfiket ronden genom själva herrgården, beskådade litet förvånade ursprungstapeterna i salongen, beundrade utsikten från ”CYS:s fönster” och från sängkammaraltanen, sågo en skymt av de gamla köksregionerna och hukade oss fram genom barnkammarhallen på södra gavelloftet. Det blev knappast tid till ett vällyckat Gösta Bäärnhjelm-foto på gårdstrappan, ty tiden led och Tantalus med den.
Bland det vackraste vi upplevde under vår pilgrimsresa till Dal blev färdsträckan Kristinedal – Ånimskog, samma väg som CYS och Maria Nordenfeldt ridit och kört tillsammans förlovningssommaren 1855; i Farmor Marias dagbok för den 28 aug. står glädje, glädje, glädje – det var eklateringsdagen, nästan på dagen hundra år tidigare än den, när släkten, deras descendenter, nu var samlad på Kristinedal och på Gyltungebyn, där Farmor sin förlovningssommar vistades hos Moster Stina (Waern – Hülphers, ”släktens krona”, som i själva verket var morsfaster till Maria N.).
Det är strax vid Gyltungebyn, som landsvägen norrifrån når fram till sjön Ånimmen med Vingenäs tvärs över vattnet – Hesselbom fann där motivet till målningen Vårt Land – och Henriksholm dominerande hela fonden.
På Ånimskogs kyrkogård vilar Christopher och Anna Lisa Sahlin i en större släktgrav Sahlin-Wohlfahrt; ”En för tiden odelbar slägt, här äfven samlad”, så lyder inskriften på huvudstenen. Ur släkthistorisk synpunkt är måhända anteckningsvärt om denna grav, att den är vår äldsta, kända Sahlinska familjegrav, ty de tidigare generationernas gravplatser i Brattfors ha ej blivit bevarade. Några korta ögonblick vore vi samlade kring de båda Sahlinska gravvårdarna av ljus sandsten, men när vi drogo därifrån, då kände vi måhända avståndet mellan fem generationer; att veta så litet om en anmor, vars gravskrift säkerligen en gång hade sagt så mycket: ”Lika ovanligt sörgd, Lika ovanlig menniska”.
Släktfärden var slut. Alla drogo till sitt. Må var och en då ha känt och önskat, att släktmedlemmarnas givna livsmotto under många generationer, ”Måttfullhet – Trofasthet” som vi ju också under de just gångna släktdagarna på olika sätt fått se och uppleva, må även så förbliva under nu levande och kommande släktled.
—-00000000—-